MammisPammis

Ibland känner jag en sådan längtan härifrån så det nästan knyter sig i magen. En längtan att bo någonstans där jag trivdes som allra mest, där jag har mina ”riktiga” vänner, de där som man bara kan ringa och säga ”Ska vi träffas och gå och fika en stund” eller som ringer mig och säger detsamma.  De som jag har som mina allra bästa vänner bor långt bort, vi träffas som mest en gång/år och ibland inte ens så ofta. Vi har så klart kontakt på telefon och mejl, men det blir ju inte detsamma. Det skulle vara så skönt att ha dem här, bestämma en träff, sitta tillsammans och prata och skratta så man till slut får ont i magen. Jag saknar att ha någon i min närhet som känner mig innan och utan, som kan min historia, vet vad jag har i bagaget och som det inte behöver bli några konstigheter med. Någon som tänker att det skulle vara roligt att träffa just MIG just den här dan.

Nej, nu blev det lite ”tyck-synd-om-mig-aktigt” här, men för det allra mesta är det inte alls synd om mig. Men just nu känner jag att jag är i en liten svacka och skulle behöva ha lite roligt tillsammans med någon av de där superduperroliga väninnorna. Men jag har ju själv gjort mitt val, flyttat runt som en galning i hela mitt vuxna liv och lämnat en massa människor bakom mig när jag har gett mig iväg. Jag ångrar inte en sekund att jag levt som jag gjort, men ibland, som idag, känns det lite tungt att tänka på att det kunde ha varit annorlunda.

Min allra bästa vän – alla kategorier – har haft den dåliga smaken att bosätta sig väldigt långt härifrån. Hon bor i Grekland sedan många år och det stora avståndet mellan oss blev än mer påtagligt i och med att deras dator gick sönder. Usch, vad handikappad man blir…allt blir så mycket svårare. Det kanske bara är någon liten grej jag skulle vilja säga henne, då sätter jag mig inte precis ner med papper och penna och börjar skriva ett vanligt brev. Jag ringer inte så ofta heller, jag blir lite dumsnål när jag tänker på att göra det – trots att det egentligen inte är så dyrt längre att ringa utlandssamtal. Nej, då blir det som nu…jag sitter här och tänker på henne, blir lite småledsen över att hon är så långt borta och sedan går det över tills nästa gång.

Vi har gjort så mycket roligt tillsammans; gick på internatskola samtidigt och hittade på all världens tokerier, flyttade hemifrån samtidigt och delade lägenhet och levde verkligen loppan, reste utomlands så ofta vi kunde och sedermera sa vi upp jobb och bostad här hemma och flyttade ner till Grekland. Där hade vi mycket skoj, men det var också tufft ibland. Men allt det där som vi har gått igenom tillsammans finns kvar och gör att vi har ett starkt band till varandra. Det vi gjort allra mest tillsammans är skrattat och när hon kommer hem till Sverige och vi träffas igen kan det ha gått några år mellan gångerna, men direkt är det sig likt, vi skrattar – ofta så tårarna rinner.

 Numera lever vi helt skilda liv, hon är en grekisk hemmafru som fick barn ganska tidigt och inte har jobbat sedan hon flyttade till Grekland för över 20 år sedan. Jag är yrkesarbetande, har gått en massa utbildningar, provat på massvis med jobb och flyttat runt lite överallt och inte skaffat barn förrän jag nästan var 40 år. Som personer är vi också ganska olika, hon är temperamentsfull, högljudd och drar sig inte för att säga vad hon tycker och tänker även om det ibland kan såra andra. Jag är lite av en mes, konflikträdd och tiger hellre än svarar emot. Men på något sätt har vi hittat varandra och kompenserat varandra bra.

Jag önskar bara att jag kunde vinna massor med pengar och köpa dem en ny dator och skicka henne en massa pengar att ha på ett reskonto så hon kunde komma hit lite oftare. Jag måste nog också ta mig i kragen och se till att jag och familjen inom en inte allt för avlägsen framtid tar oss ner till henne och hennes familj, då kan vi sitta där på hennes terrass långt in på nätterna och skratta och minnas allt skoj vi haft….