MammisPammis

Så himla bra!

Det är med stor sorg och saknad jag konstaterar att Maria Montazami har försvunnit ut ur mitt liv, förmodligen för alltid. Jag hann precis bara börja känna henne och nu är hon borta. Tre måndagar i rad har jag fått en liten inblick i hennes liv, fått höra henne prata om de problem som hon stöter på i vardagen. Hon har lärt mig hur man kan lura sin make och köpa en svindyr vas genom att säga till honom att vasen man tänker köpa kostar 50 dollar, sedan ta pengar från hushållskassan och köpa den och aldrig tala om att den faktiskt kostade 500 dollar. Ett annat hett tips är att man – om man är fanatisk användare av läppstift – ska se till att dricka från samma sida av glaset hela tiden och sedan lite då och då försiktigt gnugga bort läppstiftet med fingrarna. Hon verkar besitta de mest fantastiska lösningar på livets stora frågor. Men i all sin enfald har hon en charm på något vis och jag kan inte bli arg på henne, utan sitter bara där med ett dumt leende på mina läppar och fascineras av denna människa.

Men nu är det alltså slut – om inte TV 3 insett vilket guldkorn de har i henne och ser till att hon får synas i rutan fler gånger. Förhoppningsvis ger de sjutton i Fru Anka som i mina ögon är en helt ointressant och bara genomelak människa och ger fru Montazami chansen att underhålla oss igen. Gör de det så har de åtminstone en tittare – jag!

Det finns något som jag upplever som extremt störande – när filmer och böcker inte slutar som jag hade tänkt mig. Jag vill ha ett ordentligt slut, inte att det ska flumma iväg och lämna mig helt förvånad och utan att jag behöver sitta där med en massa obesvarade frågor. Det händer inte så ofta, men lite nu och då har jag råkat ut för det och hela upplevelsen blir liksom förstörd.

En gång för länge sedan hände det mig, det var när jag kollade på filmen ”Pensionat Oskar” av Jonas Gardell. En film som jag tyckte var helt lysande, men så kom vi till slutet – och jag fattade absolut ingenting. Jag grubblade och grunnade över vad sjutton Gardell ville ha sagt med slutet, men jag kunde inte komma fram till något. Så jag satte mig ner och letade fatt på hans hemsida, skickade ett mejl till honom och frågade hur han hade tänkt sig med slutet. Svaret jag fick blev förstås ”det är upp till var och en att själv tolka”! Inte blev jag klokare av det…

Senast jag hade en liknande upplevelse var igår. Jag och maken har följt serien ”Överlevarna”, den var väl sådär, inte någon exceptionellt bra serie, men vi följde den i alla fall och varje avsnitt som vi såg funderade jag över hur sjutton det skulle sluta. Så igår var det dags för sista avsnittet och jag tänkte att jag skulle få svar på mina frågor – men inte då! Satt som en fågelholk och bara gapade när slutvinjetten rullade. Här har jag bänkat mig i soffan flera kvällar efter varandra för att följa serien och äntligen få se hur den slutar och så blev det liksom ingenting. Helt abrupt var det slut, vad som skulle hända står skrivet i stjärnorna och jag känner mig helt blåst.

Nej, nästa gång jag ska börja kolla på någonting tror jag att jag ska kolla på slutet först och se om det är något att ha, om inte så skiter jag i allt ihop!