Idag har jag tittat på första avsnittet av Mästarnas mästare, ett program som jag har stora förväntningar på då det var så väldigt bra förra året. En av mina gamla favoriter Patrik Sjöberg är ju med och vad jag förstår av Expressens skriverier ikväll så väcker han känslor, eller så önskar i alla fall tidningen att han ska göra det. Man har satt igång en liten sån där tyck till-undersökning där frågan är ”Går Patrik Sjöberg för långt?” – så dumt, känner jag. Ända sedan han var aktiv har han stuckit ut en del, han har varit en ganska annorlunda idrottsman som inte stack under stol med att han drack och rökte under sin aktiva period. Han har sagt vad som fallit honom in och inte varit rädd för att tro på sig själv och göra sig obekväm. Och nu hinner han bara synas i ett tv-program och tidningarna hugger direkt!
För min del tycker jag att han är en ganska skön kille, han gör som han vill och skiter i vad andra tycker och tänker. Jag tycker att det är upplyftande med sådana människor inom idrotten, jag skulle faktiskt kräkas om alla var som Stefan Holm, Gunde Svan och Karolina Klüft!
Så heja Patrik!
Här är två mycket förväntansfulla små tjejer som är på väg att få vara med på sin första tv-inspelning. Och spännande tyckte de att det var. Nu är det bara det att det är ett himla tjat här hemma om att få vara med som deltagare i ett tv-program och inte bara tv-publik! Som tur är finns det åldersgränser på de allra flesta programmen, men om dottern själv skulle få välja skulle hon vara med i Talang, Wild kids, Expedition Vildmark, Bulldogg och Pysselskogen.
Det finns något som jag upplever som extremt störande – när filmer och böcker inte slutar som jag hade tänkt mig. Jag vill ha ett ordentligt slut, inte att det ska flumma iväg och lämna mig helt förvånad och utan att jag behöver sitta där med en massa obesvarade frågor. Det händer inte så ofta, men lite nu och då har jag råkat ut för det och hela upplevelsen blir liksom förstörd.