Men jag blir lite sorgsen när jag ser den här typen av program och det beror på att det blir så väldigt uppenbart hur olika elevernas förutsättningar är. Det är inte bara deras bakgrund och hemmiljö som gör att de har olika förusättningar utan kanske framför allt vilka lärare de har haft turen eller oturen att få. Skillnaden på lärarnas kvalitéer blir så uppenbar i det här programmet och det är skrämmande att se.

I avsnittet som sändes igår fick man veta att det förra året var 14.000 elever som gick ut 9:an som inte var godkända och således inte hade behörighet till gymnasiet. Vad är det som har hänt?

Jag undrar lite grann över det här med mejlkorrespondens. Hur man gör med sina privata mejl, det är ju en sak. Men när det gäller jobbmejl tycker jag nog att det finns vissa ”regler” som borde gälla. När det gäller mejl som kommer in på min arbetsplats ser jag det som helt förkastligt att patienterna skulle få vänta en vecka eller mer på ett svar, jag tycker att mejl helst ska bli besvarade samma dag, men upp till ett par dagar kan jag tycka är acceptabelt. Har man inga svar att ge för stunden får man åtminstone meddela detta. Det är min åsikt, vad är eran?

Han pratade också om att vi måste sätta barnen mer i fokus, inse att skolan, lärarna och skolbussarna är till för barnen – inte tvärt om, och därför ska det anpassas efter just barnens behov. Stärkt av detta sätter jag mig nu och skriver ett mejl till skolan ang den fullkomligt urusla samordningen av skolbussarna nu under evakueringsåret.

E, som än så länge bara går i 3:an, kom hem från skolan i onsdags och berättade vad som hänt på badhuset. När tjejerna bytte om och duschade började några tjejer kommentera hur de andra ser ut, bl.a tyckte de att det fanns någon/några i klassen som börjat få bröst. Det pratades vitt och brett om detta i omklädningsrummet och när de sedan kom ut och väntade på bussen som skulle ta dem därifrån hade två tjejer komponerat en sång som handlade om den/de som hade börjat få bröst! ”Och alla killarna hörde vad de sjöng” sa dottern. Så redan i den åldern börjar de snegla på varandras kroppar, de jämför och kommenterar och självklart känns det inte speciellt roligt för de inblandade. Så att de här ungdomarna som tidningen skriver om reagerar har jag full förståelse för och jag tycker dessutom att det är bra att de säger till. Skolan, och vi föräldrar, kanske måste börja tänka om och inse att barnen också har rätt till integritet, de är i åldrar då kroppen utvecklas och kan dessutom vara ganska känsliga för vad andra tycker och tänker. Så himla svårt kan det ju inte vara att bygga om duschrummen och sätta upp skiljeväggar och duschdraperier, eller?

Nu sitter jag här och funderar över den tystnad som råder och då menar jag från skolans håll.  Den lärare som de har i ämnet livskunskap hade för dottern berättat att hon nästan inte kunnat sova på natten efter att hon sett länken jag skickat, för hon hade blivit så illa berörd. Varken hon, rektor eller den andra läraren har hört av sig till mig och tackat för tipset eller i övrigt kommenterat det jag skickat. I vanliga fall brukar jag alltid få någon typ av respons när jag skriver något, men alltså inte denna gång. Det är fullständigt tyst. Jag kan faktiskt tycka att det är lite märkligt och jag undrar vad det beror på. Vi uppmanas hela tiden att vara delaktiga i våra barns skola; komma på besök, föra en dialog etc och jag har alltid varit väldigt aktiv när det gäller dotterns dagis- och skolgång för jag tycker att det är mitt ansvar som förälder. Men nu står jag här och funderar vad som hände; gjorde jag något fel? Blev det för obekvämt för dem? Jag vet inte vad de känner, men jag känner mig väldigt besviken.

Visst, jag förstår att det behövs lite regler i en buss som är fullsatt med skolungar. Det är så klart inte roligt för chauffören att tvingas gå runt i bussen efter varje tur och fälla upp stolsryggar och bord och dra undan gardinerna. Men det jag reagerar över är sättet som de har gentemot ungarna. Varför skälla på dem innan de ens har gjort något fel? Varför inte med vänlig ton förklara vad som gäller, precis som jag antar att de skulle ha gjort om det var vuxna passagerare de hade i bussen? Varför inte samarbeta med de andra vuxna, personalen från skolan, och låta dem hjälpa till och gå runt i bussen och lokalisera vilka som eventuellt har brutit mot ”reglerna”; fällt bak sätet, fällt ut bordet eller dragit för gardinerna. Så kan de skälla på de som skällas bör och inte varenda dag hålla på med kollektiv utskällning. Och kanske barnen, likväl som vuxna passagerare, faktiskt ska få tillåtelse att använda sig av bussens faciliteter, fälla bak stolen om de vill vila lite grann, dra för gardinen om solen bländar och så kan chauffören vänligt men bestämt ropa ut i högtalarna när de börjar närma sig målet att det är dags att fälla upp och dra tillbaka och allt vad det nu handlar om?

Jag har mycket svårt för den här mentaliteten som ibland råder gentemot barn, att de ska bossas och hunsas med, för jag tycker att det ger dåliga signaler till barnen; att de är mindre värda och att de ej förtjänar att behandlas med samma respekt som vuxna.

På dotterns sista utvecklingssamtal förra läsåret berättade jag för läraren att jag vet att många skolor i Stockholm har ett ämne som heter Livskunskap på schemat. Jag frågade om det inte skulle vara möjligt att ha något liknande här. Det känns viktigt att barnen får lära sig just om livet; hur man bemöter andra, existensiella frågor, relationer, självkännedom etc. Läraren tyckte det lät som en mycket bra idé och nu när vi fått hem dotterns schema för det här läsåret kan vi se att de har en timme i veckan i just det här ämnet. Så lätt kan det alltså vara!