Idag stod det om min arbetsplats i tidningen – och det var sannerligen inget positivt. Det känns trist att läsa om sånt som man vet inte riktigt stämmer, kritik mot personer som man vet försöker göra sitt bästa. Och hur ska det då inte kännas för den som är utpekad, även om den inte är namngiven?
Idag kunde jag också läsa en tråd i ett forum där den ena efter den andra spyr galla över den svenska sjukvården och de som jobbar inom den. Det hela får mig att bli lite ledsen. Jag jobbar ju själv inom den ”branschen” om än inom administrationen, men omger mig dagligen av vårdande personal som gör sitt yttersta för att hjälpa och underlätta för andra. Jag har mycket svårt att känna igen de beskrivningar folk ger, hur de blivit nonchalant och otrevligt bemötta och fått ett uselt omhändertagande. På min arbetsplats ser jag hur mina arbetskamrater jobbar och sliter, försöker hålla humöret uppe trots nedskärningar och åtstramningar och utföra sitt arbete på bästa sätt. Visst, det finns undantag, som överallt annars, men de är få. De allra flesta är beundransvärda i sitt arbete.
Jag vet faktiskt inte vad en undersköterska tjänar, men de hör ju definitivt inte till någon högavlönad grupp. Men när jag hör hur en undersköterska hos oss ena dagen blir helt nedkräkt och nästa dag nedbajsad, ja då funderar jag över varför hon inte anses värd en högre lön. När jag ser hur undersköterskor och sjuksköterskor trots att deras arbetspass för dagen tagit slut stannar kvar för att det kommit in så många akut sjuka patienter som behöver snabb vård, imponeras jag över att de behåller sitt glada humör och inte knorrar en enda sekund över att de inte får gå hem.
Jag ser hur de stannar till i korridoren, pratar vänligt med en patient som ligger där, tar dennes hand och förklarar att det kanske kan ta ytterligare lite tid innan doktorn kommer. Hur de snabbt som ögat samlar sig och springer in i akutrummet och börjar med hjärtmassage på en patient som fått hjärtstopp. De skojar och skrattar och leker med ett litet barn som är rädd för sjukhus och sprutor och får honom till slut att koppla av och gå med på att bli stucken. De tar med största respekt emot berusade eller drogpåverkade personer och kan lugna ner de som blir våldsamma och aggressiva. När den sura damen i väntrummet, som tycker sig ha fått vänta alldeles på tok för länge när hon söker till akuten med en åkomma som hon haft i flera månader, för 10:e gången argt skriker på någon sköterska – ler sköterskan vänligt och säger att ”det är nog snart din tur”. De torkar blod, bajs och spyor, duschar av gamla fyllon som kissat och bajsat på sig i flera dagar, tröstar och lugnar, tar hand om anhöriga som precis mist någon närstående.
Varför läser vi så sällan om sådana saker? Om hur himla bra vår sjukvård nästan alltid fungerar? Vad är det som gör att tidningarna så gärna skriver ner sjukvården, berättar de mest onyanserade berättelser om hur dålig behandling folk fått i vården och därmed får allmänheten att till slut tro att det är den rena sanningen? Och varför pekar vi ut den enskilde personen, sköterskan, doktorn, undersköterskan? När det i slutänden alltid handlar om detsamma – nedskärningar, besparingar och alldeles på tok för lite resurser. Nej, bråka på politikerna – inte på de som trots dåliga förutsättningar försöker göra sitt allra bästa dag efter dag…
Härom dagen när jag var till läkaren fick jag något att fundera över. Det är ju på något sätt mer regel än undantag att man inte blir inropad till läkaren i tid utan får vänta, ofta ganska länge. Jag är väl inte så jätteofta till läkare, men någon gång då och då händer det och jag har aldrig någonsin varit med om att få komma in i tid och aldrig har heller någon läkare bett om ursäkt för att jag fått vänta. Borde inte det höra till vanligt hyfs att komma med en liten ursäkt för att en tid som bestämts inte kan hållas? Det tycker i alla fall jag.