Inte nog med att det verkar som om det svenska skolsystemet ser ut att vara på väg att haverera, ibland undrar jag om det inte är på väg åt samma håll med sjukvården. Maken var hos sin optiker någon gång i augusti, optikern skrev en remiss till ögonkliniken och i september kom en bekräftelse från ögonkliniken. Där stod att han skulle kallas inom två månader. Ingenting har han hört därifrån och idag tog jag telefonen och ringde för att kolla varför ingenting händer - vips får han en tid den 17 februari!
Det är väl ändå underligt. Om vi aldrig hade ringt dit, vad hade då hänt? Hade han aldrig blivit kallad? Har de kanske satt i system att göra så ”Vi ger ingen tid förrän patienten själv ringer och efterlyser en, så kanske vi slipper några patienter?”. Eller är det helt enkelt sån dålig ordning att de inte kan hålla reda på alla remisser och kallelser? Det här är inte den första incidenten som någon i min omgivning varit med om. Min mamma skulle få operera gallan för något år sedan, ingenting hörde hon så hon ringde och kollade och det var som hon trodde, de hade missat henne. Men hon fick en tid och ombads komma till avdelningen innan klockan 10.00 på förmiddagen. Hon fick en säng, fick duscha, ta på sig en rock, fick lugnande, togs till operationsavdelningen och låg där och väntade och väntade. Slutligen kom kirurgen in till henne och bad så mycket om ursäkt, men de hade inte tid att operera henne den dagen. Så hon fick ta på sig sina kläder och åka hem igen. Efter ett tag fick hon en ny tid. Hon ombads åter igen infinna sig på avdelningen innan klockan 10.00 och eftersom hon är av den sorten som alltid vill vara ute i god tid var hon där redan klockan 08.00. Den här gången fick hon ingen säng utan fick sätta sig på en stol i dagrummet i väntan på att få en plats, där blev hon sittande timme ut och timme in och inte förrän kl 17.30 hade de fixat en sängplats åt henne! 75 år gammal fick hon sitta rakt upp och ner på en pinnstol och bara vänta! Inte förrän dagen efter blev operationen utförd. En annan händelse drabbade min far för inte så länge sedan. Han hade fått tid för att få en hörapparat, det var lång väntetid men så var det i alla fall dags. Han åkte in till hörcentralen för att mötas av beskedet ”Din hörapparat har inte blivit klar ännu, så du får komma om en och en halv månad igen för vi har ingen tid närmare än så”. Kanske hade det varit på sin plats att ringa honom och meddela detta så hade han sluppit ta sig till sjukhuset helt i onödan?
Jag är ganska övertygad om att kvalitén på vården i Sverige är hög, men det vi behöver jobba på är tillgängligheten och många gånger bemötandet – där finns bristerna. Jag vet att min man, min mamma och min pappa inte är de enda som drabbats, långt ifrån.
(Förresten, för den som undrar – min man KAN ringa sådana här samtal själv, men eftersom jag var hemma och han inte har så lätt att komma ifrån för att ringa på arbetstid blev det jag som gjorde det. Jag vill bara förtydliga det då jag själv ofta irriteras över att fruar, flickvänner och mammor ofta ringer åt sina män, pojkvänner och söner.)
En epidemi har dragit in över vårt område och alla ställer sig samma fråga – var det en förkylning eller var det influensan? Ingen har något riktigt svar så vi lär aldrig få veta hur det egentligen var.
Här ska vankas vaccination! Som sjukvårdsanställd har jag förmånen att ingå i den prioriterade gruppen människor som får vaccinet först och självklart tackar jag och tar emot. Lite snopet känns det allt att jag får det före de andra i familjen, vill ju inte att de heller ska insjukna. Men de får också sina vaccinationer tids nog, dottern på skolan och maken på sitt arbete. Mina föräldrar torde också få ganska snart eftersom pappa är nyligen hjärtopererad och således tillhör en av riskgrupperna.
Nu är det gjort – min pappa är opererad och det känns som att vi kan andas ut. Visst, det är en lång väg kvar men han har redan kommit en bit på väg. Det är ganska fascinerande att man kan åka hem mindre än en vecka efter en så stor operation. Tre stycken stora kranskärl är utbytta, hans hjärta har varit avstannat och nedfruset i 2½ timmar och här är han nu, på benen, pratar och uppför sig nästan precis som vanligt – helt otroligt! Han är ju ändå snart 82 år, så farhågorna fanns så klart att han inte skulle fixa ett så stort ingrepp. Men det gjorde han – still going strong!