Någonstans inom mig är nog ändå Luleå min stad, det är deras hockeylag jag hejar på och jag har många roliga minnen därifrån. Men när jag kommer dit känner jag mig lite vilsen, känner inte riktigt igen mig och ser inte till många bekanta ansikten. När jag växte upp var nästan varje ansikte jag såg på stan bekant, hela tiden träffade jag folk  som jag kände och hejade på och småpratade med. Men så är det inte längre. Det har gått längre och längre tid mellan mina besök där uppe och senaste gången jag var där är för två år sedan och då kom jag till en hemsk insikt. Jag letade bland kända ansikten på stan, men ingen var bekant. Plötsligt slog det mig – jag letade i helt fel åldersgrupp! Jag tittade på de lite yngre, i 20-årsåldern ungefär. I stället skulle jag ju ha kollat på de medelålders, lite lönnfeta, flintskalliga människorna – för det är ju där de finns! Mina föräldrar var med när vi var där uppe och när jag berättade denna fasansfulla upptäckt skrattade de och sa ”Vi har gjort precis samma misstag, letat bland 50-55-åringar och vi ska ju sikta in oss på de gamla, krumma gubbarna och gummorna med rollator”! Vi lämnade stan för länge sedan och trodde väl på något vis att allt skulle vara som förr, men det var det ju inte.

Nej, jag får väl säga som Marvin Gaye ”Wherever I lay my hat that’s my home”.

Sist var det julgranen, jag har alltid varit ganska noga med hur den ska se ut när den är färdigklädd. I många år hängde det endast pumlor (julgranskulor alltså för er som inte upptäckt detta fantastiska ord ännu) och glitter, vackert och stilrent. Men så började dottern komma hem med små egenhändigt tillverkade juldekorationer som absolut skulle hängas upp och då var det bara att släppa kontrollen. Värst var det nog ändå denna julen då dottern och hennes kompis körde ut mig från vardagsrummet och insisterade på att klä granen helt själva. Men sanningen att säga så blev resultatet riktigt bra.

Idag hände det ånyo. Här skulle bakas påsktårta och när det kommer till garneringen ger sig återigen mitt kontrollbehov till känna. Självklart ville dottern göra tårtan och jag tänkte att visst, nu  måste jag faktiskt släppa in henne, kan ju inte stå här och vara petig och envis och bestämma hur allt ska vara. Så hon fick fria händer – och självklart blev det en alldeles fantastiskt fin tårta.

Jag känner att krypningarna i kroppen när jag måste behärska mig för att inte ta över minskar mer och mer för var gång som jag tar ett steg tillbaka och efteråt känns det så klart jättebra, hon får känna att hon får göra saker på sitt alldeles egna sätt och jag får se att jag inte alltid kan och vet bäst.

Man behöver inte känna mig speciellt väl för att veta att jag pratar mycket och ofta, munnen går väl nästan konstant för det mesta. Mycket skit kommer där ur och det är jag fullt medveten om. Det jag måste lära mig är nog att inse att alla inte vet hur jag funkar, vart jag står i olika frågor, vad jag har för åsikter osv och därmed borde jag nog också hålla igen lite grann när jag har folk i min omgivning som inte känner mig så väl.

Jag tycker om att skämta och jag gillar också ironi. Men jag förstår nog att jag ibland går lite över gränsen, speciellt när jag omger mig av människor som inte känner mig så väl  – vilket jag gör för det mesta nu för tiden eftersom alla mina gamla vänner bor långt härifrån. Det är inte så säkert att folk faktiskt förstår att när jag skämtar lite elakt om än det ena och än det andra så är det absolut inte på allvar, jag tycker INTE att folk från andra kulturer, med annat ursprung, annan sexuell läggning osv är mindre värda än andra – absolut inte. Men kanske gror en misstanke hos dem jag serverar mina ”skämt” och ironiseringar till, kanske tror de att det finns ett uns av sanning och fientlighet i det jag säger. Det är inte alls omöjligt. Och det är nog det jag måste lära mig. Jag går på i samma ullstrumpor som jag gör med mina ”gamla” vänner, de som är likadana som mig och som också vet vem jag är och vad jag står för, och det kanske inte är så himla bra. Jag vill ju inte uppfattas som någon översittare som förtrycker och ser ner på andra, sån vill jag absolut inte vara.

Så kanske jag  – trots att jag inte är någon anhängare av fenomenet nyårslöften – här och nu ska lova framför allt mig själv att ta det lite lugnare och inte raljera och tramsa så himla mycket utan bli lite mer eftertänksam och återhållsam. Jag gör i alla fall ett försök….

Men ikväll – när jag gick genom sjukhusets korridorer på väg hem – kom fem stycken slynglar åkande i varsin rullstol, de var på väg att rulla in i hissarna och åka upp på någon annan våning och då hör jag en sur vresig kärringröst som säger ”Om ni inte behöver de där rullstolarna tycker jag att ni kan ställa tillbaka dem där de stod så de finns till de som verkligen behöver dem”! Gissa om jag blev förvånad när jag insåg att den sura kärringrösten var min egen…hur blev det egentligen så här?

Hur konstigt känns det inte då att varje gång jag går in på Facebook så kan jag i högra spalten läsa ”Du som är 47 år……”! Varje gång rycker jag liksom till och tänker att ”Nej, men det där är väl ändå fel”, men sedan vaknar jag upp och inser att jo, det är faktiskt så – jag är 47 år! Herre Gud, vart tog tiden vägen? När jag möter patienter på jobbet kommer en omedveten tanke, som mer är en känsla, att ”Den här personen måste ju vara äldre än jag”, så tittar jag på personnumret och hoppsan – ibland är de t.o.m yngre än jag! Och det här har inte att göra med att jag tycker att jag SER ung ut, utan bara hur jag känner mig inombords.

Jag tänker inte skryta med att jag är hipp och hänger med i tiden och vet precis vad som är inne och ute och så. Nej, det är inte så jag tänker, utan mer att jag oftast känner mig barnslig och omogen när jag träffar andra människor som är i min ålder. Jag känner någon typ av underläge och tycker inte att jag kan uttrycka mig lika bra som dem, föra mig lika bra som dem osv. Samtidigt vet jag att jag bär med mig en massa erfarenhet, har gjort så himla mycket roligt i livet, rest, provat bo på så många olika ställen, varit med om mindre roliga saker, träffat enormt många människor och hunnit med att göra mycket mer än många andra jämngamla. Men ändå känner jag mig så barnslig i vissa sammanhang så de där 47 åren känns nästan som ett skämt. Å andra sidan inser jag ju att man kanske måste ha levt i 47 år för att ha hunnit med alla dessa saker som jag har. Så konstigt det kan vara.

Undrar just hur jag kommer att känna mig när jag är 80 (om jag nu får bli så gammal). Kanske sitter jag där på något ålderdomshem och känner mig liten och futtig och inte tycker att jag har speciellt mycket att tillföra de andra pga min ringa mognad.

Jag minns att pappa nästan tog lite illa upp när han fick ett gratulationskort som det stod 80 år på när han fyllde. Han tyckte att det stack honom i ögonen och ville nästan inte titta på kortet. Det var bättre med de kort som det stod 1927 på (hans födelseår), för då blev det inte lika tydligt hur gammal han blivit. Något som han blev ännu mer beklämd över var att han inför 80-årsdagen fick ett brev från en diakonissa i Tegs församling, som erbjöd sig att komma och hälsa på honom på hans 80-årsdag! Då kände han det nog nästan som att han stod med det ena benet på andra sidan.

Så kanske är det så här alla andra känner också, det kanske inte bara är jag. Tänk om alla andra människor som jag stöter på och är i min ålder står där och tänker på hur barnsliga och omogna de känner sig jämte mig? Märklig tanke.

För några år sedan, när Idol var ganska nytt här i Sverige, läste jag en krönika och där skrev krönikören att hon tyckte sig se att det finns en generation som har blivit fostrade att tro att de är bäst på precis allt. Den ena efter den andra som dök upp på audition sjöng värre än värst och när juryn frågade dem om någon verkligen hade sagt att det var någon som tyckt att de sjöng bra blev svaret ofta ”min mamma”. De hade alltså vuxit upp i den tron, trots att de var i princip tondöva. Sedan kom sanningens ögonblick och de blev sågade vid fotknölarna, men de allra flesta tog inte till sig kritiken utan slog det ifrån sig och vidhöll att de minsann kunde och juryn hade fel.

Dessa ”sångares” föräldrar hade självklart de allra bästa avsikter, att uppmuntra och stötta sina barn och tala om för dem hur bra de var och att allting är möjligt. Men sedan då, när man inser att så inte är fallet – blir det platt fall då? Kanske…

Självklart är väl motsatsen mycket värre, de som trycker ner sina barn och talar om för dem att de minsann inte ska tro att de är något och att de ingenting kan och är värdelösa. Men kanske man ska hålla sig någonstans mitt emellan, självkänsla/självförtroende och självinsikt, det måste väl vara en bra kombination?

På något vis verkar det som att vi föds med stora mängder av självförtroende och självkänsla. Små barn verkar tro att hela världen snurrar kring dem, de intar ett rum med säkerhet och ser ut att tänka ”okej, nu kan vi sätta igång – för nu är JAG här”. Det är skönt att se och man undrar när, var och hur det där försvinner. Är det vi vuxna som trycker ner dem eller är det kompisarna? Jag ser hur det är med min dotter och hennes kompisar, de har otroligt svårt att riktigt glädjas åt varandra och uppmuntra varandra. I stället tycks allt vara en tävling. Om någon kommer in på skolgården glad i hågen och berättar att ”jag har fått en ny jacka”, då är det någon som snabbt kontrar med ”men jag har fått nya skor”. Om någon söker beröm för en teckning de gjort är det alltid någon som talar om för dem att den inte var så fin och att de minsann kan rita snyggare. Hela tiden pågår denna kamp och detta nedtryckande av varandra och det är nästan sorgligt att se. Hur en förväntan i deras ögon, när de är glada och vill berätta något, byts till förtvivlan och besvikelse. Varför gör barn så, undrar jag?

Vi har kommit på att vi ska göra en liten rockad här hemma och byta rum med dottern. Första åtgärden är då att rensa garderober och klädkammare och herre gud så mycket saker som bara ligger – och har legat, år efter år. Kläder som är så gamla så de snart borde vara malätna ligger där och väntar på….ja, vad då? Udda lakan, udda örngott och slitna gamla handdukar som inte använts på år och dar. Hur har jag egentligen tänkt? Man tycker ju att jag som har flyttat så ofta borde ha rensat bort mer än vad jag gjort, har ju inte bott mer än ett par år på de allra flesta ställena – men icke sa nicke!

Men nu börjar mitt nya liv, idag har jag slängt ett par sopsäckar och det är bara början – mer ska det bli! Det lustiga är att det alls inte gör ont på något sätt att göra sig av med sakerna, tvärt om så är det lustfyllt och känns hur bra som helst.

Nästa lilla låda att gå igenom är den med gamla dagböcker och jag tror baske mig att det är dags att även de åker i sopen. Den har jag burit med mig i varje flytt, varit livrädd att någon skulle läsa dem. Jag gick själv igenom dem för några år sedan och jag rodnade mest hela tiden, vilken massa trams jag har skrivit! Ingenting att lämna till eftervärlden.