Från det vi är små får vi lära oss att alla människor är bra på nånting och då jag började fundera över vad jag egentligen är bra på tog det liksom stopp – vad sjutton är jag egentligen bra på? Ingenting känns det som. Jag är inte bra på att laga mat, inte på att baka, inte på att städa, inte på att spara pengar, inte på att ha bra tålamod och inte på att vara mamma – i alla fall känns det så just nu.

När jag söker jobb, vilket jag faktiskt är ganska bra på, så tycker jag inte att det är några större problem att på intervjuer svara på vad jag har för bra och dåliga sidor. Men då gäller det jobbet och där har jag hyfsat bra självförtroende, jag vet vad jag kan och jag vet också mina begränsningar. På det privata planet, och gällande självkänslan, är allt så himla mycket svårare.

Men, som tur är brukar mina svackor inte hålla i sig allt för länge, så snart kanske jag kan intala mig sjäv att jag åtminstone duger och kanske är lite lite bra på nånting i alla fall.

Så blir vi trista och tråkiga och är mycket noga med att inte tala om om vi är duktiga på något. Säger någon ”Vad fin tröja du har!”, svarar vi snabbt ”Äh, den här gamla trasan” – trots att den är nyköpt och vi faktiskt tycker att den är riktigt snygg. 

När en idrottsman tror på sig själv, när Björn Ranelid ger sig själv beröm för sitt fina språk – ja då rynkar vi på näsan och ogillar dem för ”de ska baske mig inte tro att de är något”. Jag tycker i stället att vi ska applådera dem och avundas dem sin tro på sig själva. För bara för att man någon gång då och då berömmer sig själv och har tro på det man är och gör behöver det inte betyda att man är en ond människa som ser ner på alla andra.

För några år sedan, när Idol var ganska nytt här i Sverige, läste jag en krönika och där skrev krönikören att hon tyckte sig se att det finns en generation som har blivit fostrade att tro att de är bäst på precis allt. Den ena efter den andra som dök upp på audition sjöng värre än värst och när juryn frågade dem om någon verkligen hade sagt att det var någon som tyckt att de sjöng bra blev svaret ofta ”min mamma”. De hade alltså vuxit upp i den tron, trots att de var i princip tondöva. Sedan kom sanningens ögonblick och de blev sågade vid fotknölarna, men de allra flesta tog inte till sig kritiken utan slog det ifrån sig och vidhöll att de minsann kunde och juryn hade fel.

Dessa ”sångares” föräldrar hade självklart de allra bästa avsikter, att uppmuntra och stötta sina barn och tala om för dem hur bra de var och att allting är möjligt. Men sedan då, när man inser att så inte är fallet – blir det platt fall då? Kanske…

Självklart är väl motsatsen mycket värre, de som trycker ner sina barn och talar om för dem att de minsann inte ska tro att de är något och att de ingenting kan och är värdelösa. Men kanske man ska hålla sig någonstans mitt emellan, självkänsla/självförtroende och självinsikt, det måste väl vara en bra kombination?

På något vis verkar det som att vi föds med stora mängder av självförtroende och självkänsla. Små barn verkar tro att hela världen snurrar kring dem, de intar ett rum med säkerhet och ser ut att tänka ”okej, nu kan vi sätta igång – för nu är JAG här”. Det är skönt att se och man undrar när, var och hur det där försvinner. Är det vi vuxna som trycker ner dem eller är det kompisarna? Jag ser hur det är med min dotter och hennes kompisar, de har otroligt svårt att riktigt glädjas åt varandra och uppmuntra varandra. I stället tycks allt vara en tävling. Om någon kommer in på skolgården glad i hågen och berättar att ”jag har fått en ny jacka”, då är det någon som snabbt kontrar med ”men jag har fått nya skor”. Om någon söker beröm för en teckning de gjort är det alltid någon som talar om för dem att den inte var så fin och att de minsann kan rita snyggare. Hela tiden pågår denna kamp och detta nedtryckande av varandra och det är nästan sorgligt att se. Hur en förväntan i deras ögon, när de är glada och vill berätta något, byts till förtvivlan och besvikelse. Varför gör barn så, undrar jag?