Vad är det egentligen som gör att vi svenskar är så titelfixerade? Varför är bland de första frågorna vi ställer till en ny bekantskap vad de jobbar med? Är det för att kunna kategorisera dem och stoppa in dem i ett fack? Vad säger egentligen ett yrke om en människa? Enligt mig i princip ingenting.
Många är vi som ”råkat” hamna i ett visst yrke. Det är inte drömyrket vi skaffat oss, kanske har vi aldrig ens haft något drömyrke. Vi har helt enkelt av en eller annan anledning gått en viss utbildning och därefter skaffat oss jobb inom den branschen, mest för att man ju ska ha ett jobb och tillfälligheterna gjorde att det blev just det valet vi gjorde vid den tidpunkten.
Sedan jag blev vuxen har jag nog aldrig haft något drömyrke, jag har aldrig sagt att ”det eller det skulle jag villa jobba med”. Nej, för mig har jobbet varit något som är nödvändigt för försörjningen och också en del som ingår i livet på något vis, om man sedan trivs och har roligt på jobbet är det så klart en bonus och en förutsättning för att man ska bli kvar. Men att skaffa mig en fin titel har aldrig legat för mig. Jag, liksom alla andra i vår moderna tid, har ju egentligen haft samma förutsättningar. Gymnasium och högskola/universitet har legat öppna för oss oavsett vilken bakgrund vi haft. Vissa valde att gå långa teoretiska utbildningar, andra låg mer åt det praktiska hållet och valde de utbildningarna. För mig var tanken att snabbt utbilda mig till något som skulle leda till ett yrke och att jag kunde börja jobba och tjäna pengar för att få friheten att göra det jag ville.
I slutet på 70-talet, när jag gick ut högstadiet, var det väldigt vanligt att man inte valde någon gymnasieutbildning. Många var sugna på att börja jobba direkt och då var arbetsklimatet sådant att det gick. Det fanns massvis med jobb att få för de som ville och de klarade sig riktigt bra på det. Jag hade dock föräldrar som mer eller mindre krävde att jag skulle gå någon form av utbildning och då kanske jag inte var så glad över det, men självklart var det något jag uppskattade senare i livet då jag såg hur flera av mina kompisar ett antal år senare var tvungna att sätta sig på kom vux för att läsa in gymnasiebetyg. Jag valde dock en yrkesinriktad utbildning just för att jag inte gillade att plugga och ville ut och jobba i stället. Sedan har jag i vuxen ålder gått några andra utbildningar och skaffat mig andra yrken, hoppat på sådant som verkat skoj.
Men hur tänker då de som tycker att det är så viktigt med titlar? Är jag mindre värd för att jag inte gått en akademisk utbildning, är jag inte att räkna med då? Jag har sammanlagt gått 16 år i skola, inte någon utbildning med akademiska poäng, men jag har således studerat lika länge som ex.vis en sjuksköterska eller ingenjör. Så man kan ju inte säga att jag är obildad – jag har bara valt en annan typ av studier och yrken.
Om jag inte valt att göra ”karriär” och i stället sett jobbet som en försörjning och något som är socialt viktigt för mig – är jag då sämre än den som klättrat på sin karriärsstege och ”blivit något” i samhället? Har jag satt mig själv åt sidan för att jag sedan jag fått barn gått ner i arbetstid, degraderat mig i arbetslivet och i stället satsat på att vara förälder? Nej, jag tycker inte det. Det är ett val som jag har gjort. Jobbet betyder inte så mycket för mig att jag vill tillbringa upp till 12 timmar där – jag vill hellre befinna mig i livet och lägga mitt krut där. Jag lever inte för att jobba utan jag jobbar för att leva. Sedan är jag självklart innerligt tacksam över att jag har ett jobb där jag trivs fantastiskt bra – det är mycket värt. Men det har ingenting med min titel att göra utan att jag har roliga arbetsuppgifter och framför allt väldigt bra arbetskamrater.
Vore det inte trevligare att i stället för att fråga någon vad de jobbar med fråga ”Vem är du?” och ”Vad har du för intressen?”. Det skulle i alla fall ge mig mer. Sedan skiter jag i om jag samtalar med en fabriksarbetare, frisör, professor eller lokalvårdare – huvudsaken att det är en person med hjärtat på rätta stället, som är fri från fördomar och som kan bjuda på sig själv.
Tänk vad man tar vissa saker för givet, eller egentligen nästan allting. Hur ofta stannar man egentligen upp och ser sig omkring och tänker ”Fan vad bra jag har det”? Inte vidare ofta i mitt fall kan jag säga. Det är ju inte ens självklart att leva och vara frisk, ha familj, vänner, jobb etc.
Min allra bästa vän – alla kategorier – har haft den dåliga smaken att bosätta sig väldigt långt härifrån. Hon bor i Grekland sedan många år och det stora avståndet mellan oss blev än mer påtagligt i och med att deras dator gick sönder. Usch, vad handikappad man blir…allt blir så mycket svårare. Det kanske bara är någon liten grej jag skulle vilja säga henne, då sätter jag mig inte precis ner med papper och penna och börjar skriva ett vanligt brev. Jag ringer inte så ofta heller, jag blir lite dumsnål när jag tänker på att göra det – trots att det egentligen inte är så dyrt längre att ringa utlandssamtal. Nej, då blir det som nu…jag sitter här och tänker på henne, blir lite småledsen över att hon är så långt borta och sedan går det över tills nästa gång.