Jag undrar bara – hur tänker man då?

Det nästan viktigaste av allt är att vi skrattar ofta och har roligt tillsammans, både på jobbet och utanför jobbet. Igår kväll träffades vi privat och hade så himla mysigt och trevligt och när jag kom hem lade jag mig med ett leende på läpparna. Då insåg jag också att jag ska vara tacksam för att jag har dessa kollegor för det är många som inte alls har det så bra som vi har det på sina arbetsplatser.

Summan av kardemumman blir alltså att jag tycker att man ska ge sjutton i varannangångsprincipen och höra av sig när man själv känner för det, inte för att man känner sig tvungen och heller inte avvakta med det för att man tycker att det är den andras tur.

Det finns lagen om vård av missbrukare, lagen om vård av psykiskt sjuka och ett helt gäng liknande lagar – varför inte stifta en ny, lagen om vård av missnöjda?

Jag är ju en pratkvarn själv, men jag försöker ändå låta andra komma till tals och framför allt låta dem tala till punkt. Att ständigt avbryta när någon annan säger något är ju att förminska den andras värde på något vis, som ”talare” är det lätt att känna sig mindre viktig och man får lätt en känsla av att det jag har att säga inte är så mycket värt.

Det är väl som man brukar säga – det finns en anledning till att man föds med TVÅ öron och EN mun.

Det här hände ett par bekanta till oss och just för att jag såg den där ”bästa väninnan” ikväll så kom jag åter igen att tänka på vilket helvete vår bekant fick gå igenom. Hon blev inte ”bara” bedragen av sin man utan också av sin bästa väninna. Hur ska hon någonsin mer kunna lita på någon?

På skolan har de pratat mycket om det här med fester och kalas, det är förbjudet att dela ut inbjudningskort när man är på skolan eller fritids, sånt får man sköta på fritiden och det tycker jag är jättebra. Vi har också pratat här hemma om att det kanske inte är så bra om de går och pratar vitt och brett om de fester de ska ha eller är bjudna till, för då kan det alltid vara någon som blir ledsen och känner sig utanför, eller som t.o.m blir arg för att den inte har blivit bjuden. Det har hänt nu – dottern ska bjuda hem sina sex bästa kompisar i klassen på Halloweenparty och någon av dem har ”råkat” prata om det på skolan och en tjej har blivit alldeles rosenrasande för att hon inte har fått någon inbjudan. Det här handlar om ovan nämnda tjej, hon som bråkar så mycket, och dottern umgås i princp aldrig med henne. Hon har haft hem henne några gånger och också varit hem till henne, men det har inte varit roligt då det oftast har varit mycket gnäll och bråk. Den här tjejen hamnade dessutom i slagsmål med en av dotterns bästa kompisar för bara några dagar sedan och det är också en av anledningarna till att dottern ej vill ha hit henne. Dottern har tidigare bjudit henne på kalas och också blivit bjuden på kalas till henne, men den här gången kände hon alltså inte för att inbjuda henne.

Ska vi tvinga våra barn att umgås med sådana de ej vill? Måste de alltid bjuda in en som tidigare bjudit in dem? Självklart skulle jag inte tycka att det var okej om det var en och samma person som alltid ställdes utanför fester som ordnas av klasskamrater, men så är inte fallet i den här frågan.

Nu när jag tänker efter tror jag att jag skrivit något i det här ämnet tidigare, men eftersom det blev aktuellt i dagarna igen så kände jag att jag hade ett behov av att skriva om det igen.

 ”Jag har fått några örfilar i vuxenrelationer, som jag varit väldigt tacksam för. Därför att jag har förstått att nu är besvikelsen och sorgen så nära en gräns där det inte finns ord längre. Det har gett mig en djup respekt och jag kände att den här gränsen kan jag inte töja på längre”!

Det gjorde mig illa berörd. Han menade alltså att det var bra att den andra slog till honom, han kände en djup respekt inför att den människan gav honom ett slag!

Enl min mening finns det absolut ingenting som rättfärdigar att en man eller kvinna slår sin partner, den som slår förtjänar ingen respekt eller tacksamhet. Eller, vad säger ni?

Det som slår mig nu, när jag har jobbat i snart sju år på min nuvarande arbetsplats, är hur himla roligt jag har på jobbet. Visst kan det ibland kännas lite segt att gå dit, men jag gruvar mig aldrig. Jag skrattar minst en gång om dagen på jobbet, men oftast blir det många fler gånger. Och jag förstår ju att alla inte har sån tur, alla skrattar inte på jobbet, alla trivs inte där – så jag är oerhört tacksam över de arbetskamrater jag har, för det är  tack vare dem som jag får skratta. Min arbetsplats är ju annars inte någon glädjefylld plats, ingen kommer dit för att de vill eller för att de tycker det är roligt, tvärt om.

Självklart hoppas jag att detta aldrig kommer att hända, för det vore nog det allra värsta som skulle kunna ske. Men OM det någon gång skulle bli så hoppas jag att jag kommer att agera som den vuxna i vår relation, för hur gamla jag och dottern än blir så är det ju ändå jag som är den mest vuxna, föräldern. Jag önskar innerligt att jag då gör allt som står i min makt för att försöka reparera den skada som skett, lyssnar till det hon har att säga hur ont det än gör, försöker få till en medling så att vi kan lyssna på varandra och försöka förstå varandra. Jag vill kunna vara den som säger ”Jag hör vad du säger och jag tar din upplevelse på största allvar. Vad kan vi göra för att du ska må bättre och för att vi ska kunna gå vidare”. Jag vill också kunna säga det viktigaste ordet av alla – förlåt.

Jag vill aldrig bli en människa som låter min stolthet gå före försök till förståelse och försoning – för då tror jag att det i slutänden ändå blir jag som står där ensam och bitter.