mars 1, 2011 by mammispammis
Idag fick jag höra ett citat som var bland det märkligaste på länge. Det handlar om en arbetsplats där några säger att de inte trivs längre, de gruvar sig för att gå på jobbet. Andra säger tvärt om, de tycker att det är roligt på jobbet och att det känns skoj att gå dit. När dessa tankar, både dåliga och bra, uttalas på ett möte säger någon ”Jag tycker att de som säger att de trivs är osolidariska mot de som inte trivs”!
Jag undrar bara – hur tänker man då?
Category Okategoriserade | Tags: Arbete,Relationer | 6 Comments
februari 19, 2011 by mammispammis
Jag måste bara säga att jag är så väldigt glad över de människor som jag tillbringar en stor del av min tid med – mina närmaste kollegor! Vi är en brokig skara med många olikheter, men det vi har gemensamt är ändå att vi är toleranta, vidsynta och accepterar varandra precis som vi är. Alla har vi våra fel och brister och visst kan vi irritera oss på varandra ibland, men samtidigt kan vi skratta åt ”eländet” och låta det vara som det är.
Det nästan viktigaste av allt är att vi skrattar ofta och har roligt tillsammans, både på jobbet och utanför jobbet. Igår kväll träffades vi privat och hade så himla mysigt och trevligt och när jag kom hem lade jag mig med ett leende på läpparna. Då insåg jag också att jag ska vara tacksam för att jag har dessa kollegor för det är många som inte alls har det så bra som vi har det på sina arbetsplatser.
Category Okategoriserade | Tags: Arbete,Relationer | 4 Comments
februari 14, 2011 by mammispammis
Jag undrar – är det viktigt att regelbundet höra av sig till vänner och bekanta? Självklart är det ju det, men hur petnoga ska det vara? Måste man ringa varandra varannan gång? En del verkar tycka det, jag kan höra folk som säger ”Det är XX:s tur att ringa, för jag ringde sist”. Det låter jobbigt tycker jag. Vissa människor har jag regelbunden kontakt med, vi hörs flera gånger i veckan och jag funderar aldrig över vem som ringde sist och vems tur det i så fall är att ringa. Det faller sig naturligt, den som är pratsugen eller kanske vill något speciellt ringer, punkt slut. Sedan finns det sådana som jag väldigt sällan har kontakt med, men så ibland är det någon av oss som kommer på att det var länge sedan och så lyfter vi luren och ringer till varandra – inte heller där spelar det någon större roll ”vems tur det var”. Utöver dessa två kategorier människor finns det en som faktiskt i princip aldrig hör av sig till mig, pratar vi med varandra så är det på mitt initiativ. Kanske tycker någon att jag då borde ge upp och sluta höra av mig jag också, men det vill jag inte för den här människan betyder ganska mycket för mig och jag vill hålla kontakten. Det finns vissa skäl som gör att hon inte hör av sig till någon frånsett sin familj och det har också gjort att alla hennes tidigare vänner numera är borta, alla gav upp. Jag finns kvar, kanske inte för att jag är en extra god människa utan mer av själviska skäl – jag gillar henne och vill inte tappa bort henne. Jag vet vad som gör att hon själv inte ringer upp och varför hon ibland inte svarar när man ringer, men jag är enträgen och ger mig inte och jag vet att hon uppskattar våra samtal precis lika mycket som jag gör det.
Summan av kardemumman blir alltså att jag tycker att man ska ge sjutton i varannangångsprincipen och höra av sig när man själv känner för det, inte för att man känner sig tvungen och heller inte avvakta med det för att man tycker att det är den andras tur.
Category Okategoriserade | Tags: Relationer | 4 Comments
februari 9, 2011 by mammispammis
Det finns en farsot som är riktigt förödande och smittsam och det är – missnöjet. När gnäll och missnöje hela tiden, i alla sammanhang, uttalas högt, vitt och brett smittar det dessutom och till slut har det spridit sig till alla som kommit i närheten. Jag skulle nog vilja säga att det är lika smittsamt som magsjuka och trots att magsjuka av alla de former är något som jag fullkomligen avskyr så ser jag hellre att jag smittas av den än av missnöjet. Missnöjet tär, inte bara på den som bär omkring på den, utan också på alla i dess omgivning och även om man inte smittas av den så påverkas man i allra högsta grad.
Det finns lagen om vård av missbrukare, lagen om vård av psykiskt sjuka och ett helt gäng liknande lagar – varför inte stifta en ny, lagen om vård av missnöjda?
Category Okategoriserade | Tags: Lag&Rätt,Livet,Relationer | 5 Comments
januari 16, 2011 by mammispammis
För ganska länge sedan när jag befann mig i ett nytt sammanhang med en massa nya människor funderade jag lite över vad det var som gjorde att jag trivdes så bra tillsammans med dem och plötsligt insåg jag – de lyssnade, de avbröt inte utan alla fick tala till punkt. Då förstod jag att jag tidigare inte alltid varit så bortskämd med att ha sådana människor i min omgivning, jag känner ganska många som pratar högt och länge och gärna avbryter och tar över samtalet. Jag vet ju vilka de är och jag har vant mig vid dem, men det är inget vidare att jag varje gång jag hämtar luft för att säga något vet att sannolikheten för att jag ska få prata klart är ganska liten.
Jag är ju en pratkvarn själv, men jag försöker ändå låta andra komma till tals och framför allt låta dem tala till punkt. Att ständigt avbryta när någon annan säger något är ju att förminska den andras värde på något vis, som ”talare” är det lätt att känna sig mindre viktig och man får lätt en känsla av att det jag har att säga inte är så mycket värt.
Det är väl som man brukar säga – det finns en anledning till att man föds med TVÅ öron och EN mun.
Category Okategoriserade | Tags: Livet,Möten,Relationer | 8 Comments
december 7, 2010 by mammispammis
Tänk dig att du och din man bor i ett hyreshus med era barn. Tänk dig att det i huset intill flyttar in en ensamstående mamma med sitt barn. Tänk dig att du börjar umgås med henne och hon blir din allra bästa vän. Tänk dig att hennes dotter och din ena dotter är jämngamla och även de blir allra bästa vänner. Tänk dig att ni hänger ihop, i princip varenda dag. Tänk dig att ibland är det bara du och hon som umgås och ibland är även din man med. Tänk dig att du ger din bästa vän sådana förtroenden som man bara ger sina bästa vänner. Tänk dig att de förtroendena ibland handlar om sånt som hänt mellan dig och din man. Tänk dig att de du litar på allra mest i världen är din väninna och din man. Tänk dig att din man går ut på krogen, du ringer honom och han låter lite avvisande och konstig. Tänk dig att du då ringer din bästa väninna och hon låter likadan. Tänk dig att du tycker dig märka att bakgrundsljudet är desamma när du pratar med din man och när du pratar med din väninna. Tänk dig att din man allt oftare ”går ut på krogen med sina kompisar”. Tänk dig att varje gång han gör det är din väninna inte heller anträffbar. Tänk dig att din man en dag berättar för dig att han träffat en annan. Tänk dig att den andra kvinnan är – just det, din bästa väninna.
Det här hände ett par bekanta till oss och just för att jag såg den där ”bästa väninnan” ikväll så kom jag åter igen att tänka på vilket helvete vår bekant fick gå igenom. Hon blev inte ”bara” bedragen av sin man utan också av sin bästa väninna. Hur ska hon någonsin mer kunna lita på någon?
Category Okategoriserade | Tags: Relationer | 7 Comments
oktober 11, 2010 by mammispammis
I kvällens avsnitt av ”Sommarpratarna” var Krister Henriksson en av gästerna och så här sa han:
”Jag har fått några örfilar i vuxenrelationer, som jag varit väldigt tacksam för. Därför att jag har förstått att nu är besvikelsen och sorgen så nära en gräns där det inte finns ord längre. Det har gett mig en djup respekt och jag kände att den här gränsen kan jag inte töja på längre”!
Det gjorde mig illa berörd. Han menade alltså att det var bra att den andra slog till honom, han kände en djup respekt inför att den människan gav honom ett slag!
Enl min mening finns det absolut ingenting som rättfärdigar att en man eller kvinna slår sin partner, den som slår förtjänar ingen respekt eller tacksamhet. Eller, vad säger ni?
Category Okategoriserade | Tags: Relationer,TV | 6 Comments
oktober 6, 2010 by mammispammis
Ibland är saker ganska självklara, t.ex det här med jobb. Jag har i prinicp aldrig varit arbetslös, jag har ofta kunnat välja och vraka bland olika jobb och jag har alltid trivts superbra på mina arbetsplatser, med ETT undantag – Försäkringskassan. Det var en riktig mardröm att jobba där, jag hade ont i magen varje dag när jag gick till jobbet och det blev en väldigt kort karriär, ungefär tre månader. Sedan stod jag inte ut längre och ringde min gamla arbetsgivare och bad att få komma tillbaka.
Det som slår mig nu, när jag har jobbat i snart sju år på min nuvarande arbetsplats, är hur himla roligt jag har på jobbet. Visst kan det ibland kännas lite segt att gå dit, men jag gruvar mig aldrig. Jag skrattar minst en gång om dagen på jobbet, men oftast blir det många fler gånger. Och jag förstår ju att alla inte har sån tur, alla skrattar inte på jobbet, alla trivs inte där – så jag är oerhört tacksam över de arbetskamrater jag har, för det är tack vare dem som jag får skratta. Min arbetsplats är ju annars inte någon glädjefylld plats, ingen kommer dit för att de vill eller för att de tycker det är roligt, tvärt om.
Category Okategoriserade | Tags: Arbete,Relationer | 8 Comments
