Många skrattar åt mig och undrar vad sjutton jag fått för mig som bär på denna rädsla…eller rättare sagt obehag. Jag har själv ingen som helst aning om varför denna olust väcks inom mig, men det bara är så. Det är ju inte så att nunnor är speciellt onda och störande personer, så jag är så klart inte rädd för att de ska skada mig på något sätt. Nej, det är bara något så mystiskt och skumt omkring dem, som jag inte riktigt förstår. Jag tycker liksom inte att de passar in i vårt samhälle på något vis, kan inte förstå deras sätt att tänka och leva och uppoffra sig för sin tro.

Nu diskuteras det ju hejvilt huruvida man skulle vilja ha en människa iklädd burka eller nikab och den diskussionen tänker jag inte föra här, men en sak är då säker – börjar det jobba en nunna på dotterns fritids, ja då blir det problem för mig!

Jag har två andra fobier också, även de underliga. Den ena är att jag är lite rädd för dvärgar, samma sak gäller där, jag har ingen aning om varför eller varför detta obehag väcks inom mig när jag ser dem – för de är ju inte heller farliga av naturen. Och den andra är människor som har en viss sjukdom som jag inte kan namnet på, men den sjukdomen gör att de ser ut på ett konstigt sätt och går på ett konstigt sätt och dem har jag varit rädd för ända sedan jag var ganska liten. Som tur är är det en mycket ovanlig åkomma, för jag har endast sett en handfull människor med den under hela mitt liv. Så där behöver jag inte heller vara på min vakt och tro att jag ska stöta på dem hur som helst.

Då kan man ju räkna ut resten – mitt värsta scenario är en dvärg som är nunna och dessutom har den där sjukdomen! Sedan är det nog hispan nästa för mig!

Tidigare i livet har jag aldrig varit direkt rädd för att dö, har resonerat som så att bara det går snabbt så är det väl ingen större fara. Men så fick jag barn och då förändrades hela mitt resonemang, tanken att dö ifrån henne känns så olidlig att jag knappt vill tänka tanken. Nu och då, när jag ser och hör andra som drabbats av svåra sjukdomar eller dött i relativt ung ålder, blir jag  påmind om att ingen är odödlig – inte ens jag.

När dottern var ungefär 1½ år hände en sak som fick mig att tänka till lite grann. Plötsligt upptäckte jag att halva min kropp, från vänster fot upp till brösthöjd hade nedsatt känsel. Jag gick så i några veckor och tänkte att det hela nog skulle gå över efter ett tag, men tiden gick och det fanns kvar. Så jag sökte till slut min vårdcentral och fick därifrån en akutremiss i handen till Huddinge sjukhus. Nyfiken som jag är så kunde jag inte låta bli att öppna kuvertet med remissen för att se vad doktorn hade skrivit och då såg jag att det stod ”MS-debut?” som frågeställning. Det kändes inget vidare, kan jag säga. Till råga på eländet kändes det som en riktig domedag när bussen på väg till sjukhuset krockade – det var som ett omen!

Nåja, väl framme på Huddinges akutmottagning blev det ett himla pådrag, jag fick träffa två neurologläkare som undersökte mig minutiöst och beslutade om att lägga in mig för vidare utredning. Allting kändes som en dålig mardröm som jag hoppades kunna vakna upp ur så snart det bara gick. För den som inte har besökt en neurologavdelning någon gång kan jag säga att det definitivt inte känns upplyftande att bli patient där; de som ligger där är oftast riktigt sjuka, har MS i svårt skede eller någon annan otäck neurologisk sjukdom. Jag tittade mig omkring i dagrummet och funderade över om det var min egen framtid jag kunde se i de andra patienterna som var där.

Jag fick genomgå en massa undersökningar, bl.a ryggmärgsprov och magnetkameraröntgen (något som är bland det otäckaste jag varit med om i livet). Jag dealade till mig nattpermission för att få åka hem och sova då jag längtade något oerhört efter dottern och jag var ju inte sjuk på det viset att jag inte klarade av att vara hemma. Men på dagarna fick jag inställa mig för att genomgå dessa undersökningar. Den dagen som man gjorde magnetkameraundersökningen kom en sköterska till mig och sa ”I natt vill vi att du stannar kvar, för de hittade något på magnetundersökningen och överläkaren kommer hit för att prata med dig i morgon bitti”! (För övrigt måste jag säga att den sköterskan nog måste ha varit ganska nära att begå tjänstefel genom att skrämma upp mig så).

Jag kan lova att det inte blev många minuters sömn den natten. Tankarna snurrade i mitt huvud och för första gången slog mig tanken att jag, precis som många andra, kan få ett besked som kan rasera hela min tillvaro. Man hade ju faktiskt röntgat både min hjärna och hela min ryggrad och vad är det som säger att jag inte skulle tillhöra den grupp av människor som får veta att de har en hjärntumör eller något annat farligt? Efter världens längsta natt kom så morgonen och överläkaren kom för att lämna beskedet som inte alls visade sig vara något farligt. De hade sett att jag hade en förändring på ryggmärgen, vilket var det som ställde till de här domningsbesvären, men det var ingen anledning till oro. Visst, det skulle kunna vara MS, men eftersom ryggmärgsprovet inte visade något så var den risken ganska liten.

Jag har fått ett par liknande skov några gånger efter den här första gången och genomgått den förhatliga magnetkameraundersökningen med jämna mellanrum, men utan något besked om livshotande eller besvärlig sjukdom. Men jag kan nog säga att det den där klantiga sjuksköterskan sa till mig den där dagen på Huddinge sjukhus gjorde att jag vaknade upp ur min naivitet och fick mig att inse att även jag kan drabbas, precis som vem som helst annars. Man får vara glad så länge man är frisk och försöka förstå att varje dag egentligen är en gåva – definitivt ingen självklarhet. Det kan vara svårt att tänka så, man gnäller och stånkar över småsaker som känns jobbiga och är kanske inte så tacksam som man borde vara.

Hon är nu 8 år och har varit till tandläkaren på sedvanliga årskontroller och det har aldrig varit annat än trevliga upplevelser; snälla och rara tandläkare och tandsköterskor som har pratat vänligt med henne, räknat hennes tänder, berömt hennes tandborstning och till sist den stora korgen med små saker att välja mellan som belöning. Men nu kommer den bistra verkligheten att krypa ifatt henne, hon kommer att få se den tidigare så väna tandläkaren förvandlas till ett ondskefullt monster som med mord i blicken anfaller henne med långa tjocka sprutnålar, en jättestor tång och som hånfullt ler mot henne när hon med stor möda lyckats bända ut de små stackars tänderna, allt till tonerna av musiken från duschscenen i Psycho.  Hon kommer att känna den läskiga blodsmaken i munnen resten av eftermiddagen och den där simpla tatueringen eller ringen som hon fått som belöning kommer endast att känna som ett stort hån.

Efter i morgon kommer hon att ha fått en ny insikt – det är INTE trevligt att gå till tandläkaren!