MammisPammis

Vad vore livet utan prat? Jag tillhör den kategorien människor som gillar att prata/samtala. Att sitta ner med en eller ett par andra människor och prata om allt mellan himmel och jord ger så väldigt mycket, tycker jag. Det är inte så att jag är en sån som gillar att lösa alla världsproblem och samtalen behöver inte alltid vara av den djupaste arten, utan vanlig enkel kommunikation räcker långt. Ett givande samtal kan innehålla allt från väder och vind, saker man reflekterat över, små vardagliga händelser, tv-program, musik, vad man läst i tidningen, livserfarenhet osv. Det finns ju verkligen tusen och en saker att prata om.

Jag vet att det finns en annan kategori av människor, de som inte samtalar så mycket och heller inte verkar sakna det. De kanske är mer nöjda över att filosofera för sig själva och föra ett ”inre samtal” – vad vet jag? Men för mig känns det som om jag skulle sprängas om jag inte fick vädra mina åsikter och också få ta del av andras. Jag tänker ibland på min kompis mamma som fick en massiv hjärnblödning när hon var 39 år och förlorade talet och även förmågan att kommunicera med skrift. Innan dess var hon en människa som i princip aldrig var tyst, munnen gick i ett. Hon pratade och skrattade och tjimmade och tjoade, alltid lät det omkring henne. Men så blev det plötsligt alldeles tyst en dag. Hon lever fortfarande och det var ungefär 25 år sedan det här hände. Jag undrar mycket över hur det ska kännas, att något händer som gör att man inte längre kan uttrycka sig och föra en dialog med andra människor, plötsligt får man hålla alla tankar och funderingar inom sig – för mig känns det nästan som ett öde värre än döden faktiskt.

Igår blev jag så full i skratt när dottern fick erbjudande om att följa med en av sina kompisar och hennes familj att åka slalom i helgen. Då sa dottern ”Kan man åka två och två i liften som är i backen där?”. När jag då svarade att jag inte vet och frågade varför hon undrar över det sa hon ”Hoppas det, så att N och jag kan prata medan vi åker i liften”! Sådan moder – sådan dotter.

Så himla roligt det är att träffa folk! Jag har insett att en av de saker som ger mig allra mest i livet är just möten med andra människor. Det är skoj att prata om alldagliga ting, stora världsproblem, skvallra lite och bara utbyta tankar och funderingar. Självklart är alla människor inte lika roliga att prata med, en del undviker man helst, men de allra flesta har någonting att säga som är viktigt, roligt, tänkvärt etc.

Mina föräldrar är helt fenomenala på att prata med folk. Bara på en liten shoppingrunda kan de prata med 5-10 människor, det kan vara någon som jobbar i charken, plockar upp varor, den som står bakom i kön, en man på bilparkeringen – ja, precis överallt hittar de någon att byta några ord med. Och sedan inser man hur mycket de fått med sig från dessa små konversationer, för när man träffar dem har de nästan alltid något att återberätta. Mormor var likadan, men de sista åren hon levde kom hon inte ut så jättemycket så samtalen fick ske hemma vid hennes köksbord. Hon hade lantbrevbärare och i flera år hade de sin fikarast hemma hos mormor. Hon gjorde i ordning en termos kaffe och några mackor och bullar och så kom de in och satt hos henne och fikade och pratade – och pratade – och pratade. Mormor var, trots sin höga ålder, en fena på att hänga med i allt som hände i världen, både när det gäller stora och små händelser men också i kändisvärlden. Hon pratade med de yngre killarna om bilar och musik, var en stor dyrkare av Tomas di Leva bl.a. och hon hade förmågan att kunna samtala med alla sorts människor. Nästa stopp på dagen gjorde hemtjänsten, de åt sin lunch tillsammans med mormor, hemsamariterna valde mormors kök i stället för sitt eget lilla kryp in till kontor/lunchrum. Då fick hon också prata och umgås. Roligast var ändå att se när alla hennes 11 syskon och hon var samlade, alla var likadana – diskussionerna var livliga och högljudda och det fanns liksom inget stopp.

Jag har nog blivit litegrann som mina föräldrar och min mormor, jag gillar att prata och konversera. Jag kanske inte går så långt att jag startar en konversation med kassörskan på ICA eller damen som står intill mig på busshållplatsen, men jag tar tillfället i akt när jag t.ex stöter på andra föräldrar på fritids, barnen på fritids, personalen på fritids, andra föräldrar på olika aktiviteter osv. Att diskutera aktuella händelser med arbetskamraterna, med en kompis på telefon eller så är också något som ger mig näring i livet. Jag tycker att det är så himla skoj!

Jag undrar ibland hur det känns att vara tvärt om, en som inte pratar så ofta med andra, som lever lite mer i det tysta – saknar de någonsin samtalen eller tycker de bara att det är skönt att få vara ifred? För mig skulle livet bli så oändligt mycket tristare om jag inte fick de här ”prattillfällena” – de är guld värda för mig.

Antagligen har jag varit sådan ända sedan jag var ganska liten, för jag minns hur vi ofta satt på föräldrasamtalen och lärarna sa ”Det går bra för henne, men hon pratar alldeles för mycket”. Nu går dottern i skolan och då får vi höra detsamma ”Hon är jätteduktig, men hon pratar lite väl mycket på lektionerna”. Och jag vet att det är så, hon är väldigt pratglad och har så varit sedan hon började prata. Munnen kan gå i ett och ibland slutar man nästan höra vad hon säger, för det blir liksom ett konstant ljud bara. Men jag är så glad att hon är sådan, det gör ju att hon öppnar sig och man har liksom så mycket lättare för att veta vem hon är, hur hon tänker, vad hon gör, vad hon vill etc.

Ibland tänker jag på en kompis mamma, hon var så ofantligt pratglad. När man kom hem till dem så  hörde man henne prata i ett, det var liksom aldrig tyst runt henne. Men så en dag – när hon var 39 år – tystnade hon. Hon fick en hjärnblödning som tog talet ifrån henne, och sedan dess kan hon inte uttrycka sig längre. Hon är nu snart 70 år, så tystnaden har varit lång – hur mår hon egentligen? Hur känns det när locket liksom bara läggs på och man inte kan förmedla det man vill längre? De gånger jag har träffat henne efter att det hände har hon börjat gråta, jag antar att det kanske beror på att hon inte längre kan ställa alla de där frågorna som hon vill, inte kan tala om hur roligt det är att se mig, inte kan berätta vad hon gjort, hur hon mår, vad hon vill göra. Usch, nästan ett straff värre än döden!