Vart finns de – de där krumelurpillren som Pippi hade? Om någon vet vill jag genast ha tag på dem, för JAG VILL INTE BLIVA STUR! Kanske kallas det 50-årskris eller så är det något annat, men jag känner att tiden rinner iväg allt för snabbt. Herre Gud, jag tycker ju att jag är ung, men måste inse att jag inte längre hör till gruppen ungdomar, unga vuxna eller ens medelålders – jag är GAMMAL! Visst, mina föräldrar som är i 80-årsåldern skulle kanske inte gilla att jag kallar mig för gammal, men alla de som jag på något underligt vis känner mig nästan jämgammal med, de i 30-40-årsåldern ser nog mig som det och det känns väldigt underligt. Men trots att jag inte känner mig speciellt gammal så blir jag ändå påmind om att det börjar gå utför. Ta t.ex det här med synen, armarna blir bara kortare och kortare, texten suddigare och mer svårläslig och läsglasögon är ett faktum!
Jag har funderat över det här med att bli gammal, är det så att man oftast känner sig yngre än man egentligen är? Min mormor, som dog när hon var 93 år, sa någon gång när hon var i 85-årsåldern att hon hade ”hjälpt en gammal tant”. Vi insåg då att den ”gamla tanten” hon pratade om förmodligen var i hennes egen ålder, eller t.o.m yngre, men i mormors ögon var hon ändå en gammal tant – antagligen just för att mormor inte kände sig så gammal själv.
Nej, jag tror som sagt att det är dags att ta ett krumelurpiller för nu tycker jag att det räcker – jag vill stanna där jag är!
