Är det månne  så att det har att göra med att man behandlar män och kvinnor olika? Att de kvinnliga tjänstemännen på olika myndigheter och instanser värnar lite mer om männen och tror att de behöver lite extra hjälp och omhändertagande? Eller var det här bara tillfälligheter?

• Varför är det fler kvinnor än män som åker med lokalbussarna?
• Varför är det fler män än kvinnor bland de utslagna på bänkarna?
• Varför är det fler kvinnor än män som har med sig matlåda på jobbet?

Jag har inga svar, har ni?

Dottern: Ibland är det jätteroligt att vara tjej.
Jag: Hur tänkte du då?
Dottern: Vi tjejer är ju bättre än killarna på nästan allt.
Jag: Jaha, finns det något som killarna är bättre på då?
Dottern: Ja…slåss, vara coola, vara viga, vilja pussas – men de är sämre på att pussas.

Ett par rader på slutet kändes himla viktiga, det står ”Vi måste låta bli att fostra duktiga flickor. Lösningen är inte bara att vi kvinnor fostrar våra söner till mer jämställda män. Det viktigaste är att fostra våra tjejer till lata flickor. Flickor som tar plats, tar för sig och inte servar någon”. Klokt sagt, tycker jag.

När det handlar om såna här saker kan jag ställa mig lite skeptisk till att vi som är födda i Sverige av svenska föräldrar ska uttala oss och tycka och tänka om vad som är rätt och fel. Är man inte insatt i den kultur och religion det handlar om är det ju lätt att ha åsikter, men vad vet vi egentligen om bakgrunden etc? Men i det här fallet är debattartikeln skriven av Sara Mohammad som själv är född och uppvuxen i Irak, hon har vigt sitt liv åt att få igång diskussioner kring hedersvåld i Sverige och borde faktiskt veta en hel del om detta ämne. Och i alla fall jag tror att hon är inne på helt rätt linje, läs själv och begrunda hennes ord.

Sen måste jag tillägga att jag är så oerhört imponerad av dessa starka kvinnor som kommer från kvinnoförtryckande kulturer, men ändå vågar stå emot och stå upp för sina rättigheter. Det kostar dem ofta mycket, de lever under skyddad identitet och med ständiga hot från sina familjer och sin omgivning. Det kallar jag mod!

Men visst kan man väl strunta i att gå ut även om det råkar vara fint väder ute? Och inte sjutton kan jag tycka att det är ”finare” att vara morgonpigg än kvällspigg!

Jag är lite less på det här ständiga dåliga samvetet som poppar upp i alla möjliga sammanhang. Varför inte göra som det känns bäst just för mig själv och strunta i alla måsten och krav?

Jag är också lite allergisk mot ordet ”unna”. För mig känns det typiskt kvinnligt, att man ska skylla på något bara för att man gjorde något som kanske inte ”borde” ha gjorts. Hur ofta hör man inte kvinnor säga ”Jag tyckte att jag kunde unna mig en kaka till kaffet”. Herre Gud, var det någon som missunnade henne den, eller? Jag har aldrig någonsin hört en man säga på det viset, vill de ha den där kakan så tar de den – that’s it.

På de flesta arbetsplatser jag haft – och det är faktiskt väldigt många – så har det varit övervägande delen kvinnor som har jobbat. Och det har varit tjafsigt och gnälligt och många har klagat på chefen (som oftast också varit en kvinna) och ifrågasatt och varit misstänksamma som om de alltid trott att allt hon sagt och bestämt har varit mest för att jävlas med alla andra. De har haft svårt att ta till sig att chefen är chef och chefen har rätt att bestämma och när hon/han har bestämt något så är det bara att inse att det är det en chef är till för – att fatta beslut och bestämma. Jag har funderat en del över det fenomenet, varför det är så svårt att fatta att man måste lyda order, ibland gillar man besluten och ibland inte, det är liksom det som är grejen när man är anställd.

Nu gav min käre manlige kollega mig svaret – vi har inte gjort lumpen och därmed inte lärt oss ta order! Det är därför vi har en förmåga att tjafsa och ifrågasätta och inte bara säga ”Ok, jag hör vad du säger och jag gör det du ber mig”.