…dödas en kvinna i Sverige av sin partner!!!
Jag läste en intressant debattartikel i Expressen idag. Den handlar om att Belgien väntas bli det första landet i Europa som förbjuder burka och andra heltäckande klädedräkter och vilka reaktioner det väckt hos Amnesty international och även hos allas vår superfeminist Gudrun Schyman.
När det handlar om såna här saker kan jag ställa mig lite skeptisk till att vi som är födda i Sverige av svenska föräldrar ska uttala oss och tycka och tänka om vad som är rätt och fel. Är man inte insatt i den kultur och religion det handlar om är det ju lätt att ha åsikter, men vad vet vi egentligen om bakgrunden etc? Men i det här fallet är debattartikeln skriven av Sara Mohammad som själv är född och uppvuxen i Irak, hon har vigt sitt liv åt att få igång diskussioner kring hedersvåld i Sverige och borde faktiskt veta en hel del om detta ämne. Och i alla fall jag tror att hon är inne på helt rätt linje, läs själv och begrunda hennes ord.
Sen måste jag tillägga att jag är så oerhört imponerad av dessa starka kvinnor som kommer från kvinnoförtryckande kulturer, men ändå vågar stå emot och stå upp för sina rättigheter. Det kostar dem ofta mycket, de lever under skyddad identitet och med ständiga hot från sina familjer och sin omgivning. Det kallar jag mod!
Idag när jag var inne på Lilla Bloggen såg jag att W och hans mamma hade suttit och tittat i gamla kokböcker från 50-talet. Då kom jag att tänka på den här texten som jag fick av min mamma för ett tag sedan – det är utdrag från en hemkunskapsbok från 50-talet:
Ha middagen klar. Planera i förväg, redan kvällen innan, så att du kan ha en underbar måltid färdig i tid. Det är ett sätt att visa att du tänker på honom och att du bryr dig om hans behov. De flesta män är hungriga när de kommer hem, och vissheten om att de får en god middag är en del av det varma välkomnande de behöver.
Förbered dig. Ta en kvart på dig att vila så att du ser pigg ut när han kommer. Bättra på din makeup, sätt i ett hårband och se fräsch ut. Han har precis varit tillsammans med många arbetströtta människor. Var lite glad och lite mer intressant. Han kan behöva muntras upp efter en tråkig dag.
Röj undan. Ta en sista runda i de viktigaste delarna av ert hus precis innan din man kommer hem och samla ihop böcker, leksaker, papper etc. Gå sedan över borden med en dammtrasa. Din man kommer att tycka att han har nått ett himmelrike av lugn och ordning, och det ger dig själv också ett lyft!
Förbered barnen. Ta några minuter och tvätta av barnens händer och ansikten (om de är små), kamma deras hår och byt deras kläder om det är nödvändigt. De är små skatter, och din man vill gärna se att de lever upp till den rollen.
Undvik allt oväsen. Undvik allt oljud från tvättmaskiner, torkskåp, diskmaskin eller dammsugare när din man kommer hem. Försök att uppmuntra barnen att vara tysta. Visa din glädje över att han är hemma. Möt honom med ett varmt leende, och visa att du är glad över att se honom.
Vad du inte bör göra: Möt honom inte med problem och beklaganden. Klaga inte om han är försenad till middagen. Betrakta det som en bagatell i jämförelse med vad han kan ha varit med om under dagen. Se till att han har det trivsamt. Förmå honom att luta sig tillbaka i en bekväm fåtölj eller föreslå honom att vila sig på sängen. Ha en varm eller kall drink färdig åt honom. Hjälp honom med kuddarna och erbjud dig att ta av hans skor. Tala med en låg, mjuk, lugnande och trevlig ton. Tillåt honom att koppla av och gå ner i varv.
Lyssna på honom: Du har massor att berätta för honom, men hans ankomst är inte den rätta tidpunkten. Låt honom tala först.
Låt kvällen vara hans. Klaga aldrig över att han inte tar med dig på restaurang eller andra nöjen. Försök i stället att förstå hans värld som består av ansträngning och stress, och hans behov av att koppla av och gå ner i varv.
Vad är det som gör att det är sån skillnad på tjejer och killar? Kan det bara vara från uppfostran eller har vi det med oss i generna? Jag väljer att tro på båda delarna, en del har vi säkert själva skapat genom att vi uppfostrar tjejer och killar på olika sätt, men en del tror åtminstone jag är genetiskt också.
Under de här snart åtta åren som jag varit mamma till en tjej så har jag i olika situationer märkt skillnad mellan henne och hennes killkompisar. Ändå tycker inte jag att E är någon urtypisk tjej, hon leker glatt med bilar, tåg etc och har aldrig varit speciellt intresserad av dockor och dockvagnar. Men skillnaderna finns. När hon gick i grupp och lärde sig spela piano för några år sedan var olikheten mellan tjejerna och killarna slående. Tjejerna var lugna och stillsamma, lydde lärarens instruktioner. Killarna busade och sprang omkring och flickorna stod snällt och väntade medan fröken försökte styra upp dem. Pojkföräldrarna förfasade sig och skämdes över sina söner medan flickföräldrarna började rannsaka sig själva…uppfostrar vi dem olika, fostrar vi våra tjejer att vara lydiga och snälla medan pojkföräldrarna tycker att pojkarna måste få rasa av sig?
Nu är det tennis som gäller. De är tre flickor och två pojkar i gruppen. Där kan man se en annan skillnad mellan tjejerna och killarna. När de gör övningar med att t ex serva över nätet och killarna klarar av det så skriker de och gör segergester, tjejerna ler lite grann och skyndar sig raskt därifrån. Inga större gester där inte.
Jag tycker att det intressant att fundera över de här skillnaderna, är det vi själva som skapar dem? Hade jag också haft en son hade jag ju kunnat jämföra mina två barn och rannsaka mig själv för att se om vi fostrat dem olika, men nu har vi ju bara ett barn.
I vissa avseenden tror jag ändå att vi vuxna har mer tolerans med pojkar som är högljudda, springer, hoppar och inte lyssnar på tillsägelser. Ett exempel från dotterns dagistid är när hon kom hem och berättade att en kille i gruppen brukade slå henne och dagispersonalen hade sagt att ”du vet hur pojkar är, det är inte något att bry sig om”! Är det så vi ska fostra barnen? En kille som slåss behöver inte stå till svars ”för killar är sådana” och en tjej som blir slagen ska acceptera att så är det, killar slår tjejer? Min dotter ska i alla fall INTE växa upp med en inställningen.
En personal på fritids berättade för mig inför ett lov som nyss var att han har under de år som han jobbat reflekterat över att när det är lovveckor, ex vis höstlov, påsklov, så är det fler pojkar som är där än flickor. Man tar alltså oftare ledigt för flickorna än pojkarna. Vad beror det på? Är det så att man som pojkförälder känner att killarna behöver få vara där och rasa av sig, medan man som flickförälder tycker att lilla gumman måste få vara hemma och vila lite grann? Intressant att fundera över.
Och varför är det så att det verkar tjafsas mer mellan tjejer än killar? Det är ju känt sedan alla tider att tre tjejer ofta inte funkar så bra ihop, medan det verkar gå alldeles utmärkt för tre killar att leka tillsammans. Är det så att vi tjejer hela tiden söker bekräftelse och måste bli sedda och då blir det svårt om man är tre och inte hela tiden har den andras uppmärksamhet?
Hur som helst tycker jag inte att det är något problem att det är skillnad på tjejer/killar, kvinnor/män, men det är intressant att fundera över vad skillnaderna består i och hur de uppstår. Sedan är det ju inte bra om det blir så att det ena könet måste stå tillbaka för det andra. Jag hörde härom dagen att det numera är fler kvinnor än män som söker sig till läkaryrket och att det har inneburit att lönesättningen blivit sämre – och så vill vi ju inte ha det! Att vi ska behandlas lika oavsett kön, religion, etniskt ursprung eller sexuell läggning känns som en självklarhet, men är det fortfarande inte – trots att vi är en bra bit in på 2000-talet!
