Varför jag gör så här vet jag egentligen inte, det bara är så. Jag vet inte om jag förminskar min egen betydelse – vem bryr sig om ifall jag är ledsen eller har problem? Eller har det att göra med att jag på något vis vill framställa mig själv som den där glada obekymrade människan som inte har något som helst problem? Eftersom jag ändå inte är en helt obegåvad människa inser jag ju så klart att jag själv skulle må så väldigt mycket bättre av att kunna erkänna för min omgivning att jag för tillfället inte mår bra, är ledsen över det eller det…men det är inte så lätt att lära om. Det ligger ju åratal av träning bakom den här fasaden och masken och rämnar den, ja då blir jag ju väldigt sårbar.

Men idag kan jag faktiskt erkänna att jag är ledsen – väldigt ledsen dessutom. Vi har idag fått besked att min älskade lilla pappa måste genomgå en större hjärtoperation och det känns så himla sorgligt. Han är visserligen ingen ungdom längre, snart 82 år, men har alltid varit så pigg, vital och stark, och nu blev jag plötsligt varse att jag kommer inte att ha honom eller mamma kvar för alltid. Men än är han inte redo att ge upp, han är glad över att få den här operationen och ser själv fram emot den med tillförsikt – så då är det väl bäst att jag också gör det. Men först ska jag tillåta mig själv att vara ledsen ett tag. Ledsen över att livet inte är oändligt, att min pappa och mamma måste gå igenom det här och att jag en dag (som förhoppningsvis ligger långt fram) kommer att vara föräldralös.