RSS Feed

Posts Tagged ‘Grannar’

  1. Glatt besked!

    februari 15, 2011 by mammispammis

    Så har vi då äntligen fått det glada beskedet att vi får den lägenhet vi vill ha. Eller egentligen var det en annan lägenhet vi ville ha först, men i fredags ringde fastighetsägaren och sa att den hade gått till en bekant till honom. Innerligt besviken blev jag, men jag hann inte mer än säga ”Jaha, det var ju trå….”, så blev jag avbruten av fastighetsägaren som sa ”Men jag kommer att få en annan lägenhet bara en liten bit bort och jag vill verkligen att ni ska ha den. Så ring de som bor där nu och be att få kolla och så hörs vi sen”. Sagt och gjort, vi ringde och fick komma med en gång och kolla och glädjen var stor när vi upptäckte att den lägenheten var än finare än den första och dessutom hade ett bättre läge! Så nu blir den vår! Maken får krypavstånd till jobbet, dottern får detsamma till skolan och jag kommer betydligt närmare min arbetsplats än jag är nu – det kan verkligen inte bli bättre. Så nu ska vi bli stadsbor!

    Den här möjligheten kommer sannerligen i grevens tid för problemen med grannarna blir bara större och större. Hela helgen har de ”underhållit” oss med sin musik, på allra högsta volym och dessutom skriker hela grannfamiljen i högan sky i försök att överrösta musiken. På söndag fick vi nog och ringde störningsjouren som först kom in till oss och lyssnade och de tyckte att det var vedervärdigt hur högt grannarna spelade sin musik och gick dit och sade till dem. Men ingen ska tro att det blev speciellt mycket bättre av det. Nej då, grannfrun hade till och med mage att komma och ringa på vår dörr efteråt och ifrågasätta varför vi inte låter dem spela sin musik!

    Som sagt, det ska bli underbart skönt att komma härifrån.


  2. Bara barnkär, eller något annat?

    januari 21, 2011 by mammispammis

    Det pågår ju en debatt nu ang pedofiler, om grannarna ska upplysas om att en tidigare dömd pedofil flyttar in i området. Då kom jag att tänka på en situation som vi själva har varit med om.

    När dottern var liten bodde vi i ett alldeles nybyggt bostadsområde i Stockholm. Det rådde lite av nybyggaranda i området, alla hejade och småpratade lite med varandra när man möttes. Vi bodde på markplan och hade en stor terrass och där hade vi en liten pool som dottern badade i på somrarna. En ensamstående man bodde i vårt hus och han gick ofta förbi vår terrass. Om någon var där ute utan dottern stannade han aldrig till, men så fort hon var där – och speciellt när hon var naken och badade – stannade han och hängde över räcket och pratade och pratade. Han vände sig sällan till oss när han pratade utan det var dottern han ägnade all sin uppmärksamhet. Likaså när vi träffade honom på buss eller spårvagn, då satte han sig intill vagnen och pratade hela tiden med dottern och klappade henne på axeln, strök henne över armen etc. Till slut en dag sa maken till honom, han sa ”Låt henne vara, du ser att hon inte gillar när du gör så där”, för dottern blev blyg och vände sig bort och försökte värja sig för honom. Då sa grannen ”Lyssna inte på pappa E, du och jag är ju kompisar, eller hur?”. Nu var ju dottern liten, men det kändes helt galet när han sa så, ungefär som att han försökte grunda något slags förtroende dem emellan.

    Vi började försöka undvika den här mannen, för vi kände ett obehag varje gång han dök upp. Det känns svårt när det börjar gro misstankar, för tänk om man har fel! Vi pratade inte med någon annan granne om det, ville inte sprida rykten som kanske inte var sanna. Men vi såg honom ofta stå och hänga vid andra terrasser och uteplatser där barn lekte och började fundera om inte andra människor såg det vi såg. Så en dag var det en annan granne som också hade en liten dotter som antydde att hon tyckte att det kändes olustigt med den här mannen och äntligen fick jag någon att prata med om det här. Vi var rörande eniga i vår misstänksamhet, men lika fullt fanns det ju ingenting att göra. Vi ville inte prata med andra och han hade ju inte gjort något olagligt heller, så det var bara att leva med de här tankarna.

    Nu blev det så att han ganska snart flyttade från området. Han flyttade till en annan stadsdel där jag brukade vara och jobba ganska ofta och jag måste erkänna att jag inte blev vidare förvånad då jag flertalet gånger fann honom sittande på en parkbänk i en lekpark när jag gick förbi.


  3. En helt vanlig dag på min gata i stan

    augusti 19, 2010 by mammispammis

    Jag skulle skynda iväg till affären i eftermiddags, kan väl tänka mig att det tar ungefär 30 sekunder att låsa ytterdörren, låsa upp cykeln och fara iväg och under tiden hann jag få dessa frågor:

    • Varför är du där? (tanke:för att jag bor här din dummer)
    • Varför låser du dörren? (svar:för att jag ska gå ut)
    • Varför ska du gå ut? (tanke:skit i det du)
    • Var är Ellen? (svar:ute)
    • Varför då? (tanke:men förbaskade unge, tyst innan jag….)
    • Varför har du ingen bebis i din mage? (tanke:bara för att din mamma ständigt har det så är inte alla likadana)

  4. Rätt åt er!

    april 12, 2010 by mammispammis

    Gamla ”Robinson-Kent” är på tapeten igen. Han har sedan tidigare satsat ganska hårt på turism i Lycksele och nu var hans senaste idé att öppna vandrarhem i en stor fastighet som han köpt. Människorna som bor granne med det här huset har protesterat då de inte vill ha ett vandrarhem i sin närhet. Då kommer Kent m. son på en alldeles brilliant idé och bestämmer sig för att öppna ett hem för missbrukare i stället. Undrar vad grannarna säger nu då!


  5. Grannfejden nästa?

    januari 12, 2010 by mammispammis

    Idag blev jag glad och fick vara det typ 5 minuter innan jag insåg att det jag trodde att jag såg inte var vad det föreföll att vara. Grannarna, de som jag tidigare skrivit om och som inte ger oss mycket ro, kom körande med sin bil och ett stort täckt släp. För denna korta stund trodde jag att det var dags för dem att flytta och jag blev så väldigt glad, men den glädjen gick ganska snabbt över då jag såg hur de började bära IN saker i lägenheten i stället för UT. Så det verkar som att vi får dras med dem ett tag till – suck.

    Jag strävar inte efter att vara en surkärring till granne, absolut inte. Men nu är jag på god väg. Jag blir nästan elak bara av att se dem och när jag hör deras skrikiga röster genom väggarna får jag nästan hjärnblödning och vet inte vad jag ska ta mig till, ladda bössan eller ringa polisen? Nu är det två nätter, flera timmar i sträck, som de har skrikit och bråkat på varandra, så högt att jag – om jag förstod deras språk – gott och väl skulle kunna urskilja vartenda ord de säger…eller rättare sagt skriker. Det värsta är ju att de har två små barn och det gör ont i hela hjärtat att veta att de befinner sig där inne i lägenheten medan föräldrarna låter på det där viset. Jag har som sagt ingen som helst aning om VAD de skriker till varandra, men att det inte är några snälla saker är ju inte svårt att gissa.

    Bor man i lägenhet får man lära sig att stå ut med att grannarna emellanåt hörs och det tycker jag är helt okej. Jag störs inte av vanligt normalt familjeliv, barn skriker och leker, folk kanske spelar lite hög musik någon gång då och då, det tjoas och tjimmas emellanåt. Men att höra när folk bråkar med varandra är nog bland det värsta som finns, speciellt som man inte vet allvaret i det hela; slåss de? hotar de varandra till livet? Och så när det finns små barn som tvingas lyssna till eländet.

    Vi har ju försökt banka i väggen när detta händer, men utan något resultat. Så nu, efter att inte ha agerat mer än så de gånger det hittills har hänt, är det jag som ringer antingen störningsjouren eller polisen – så här ska det inte behöva vara! Om inte annat för deras barns skull, någon måste ju få bli varse om att allt inte står riktigt rätt till där inne. Sedan, att de spelar hög musik så fönstrena skakar emellanåt – ja, det är en annan historia, mycket störande men inte alls lika skrämmande.


  6. Julefrid?

    december 25, 2009 by mammispammis

    Historien med våra störande grannar fortsätter, och julafton med tillhörande natt har varit värre än någonsin. Under i princip hela vårt julfirande igår ackompanjerades vi av afrikanska toner från grannen. Musiken dånade där inifrån och efter ett antal timmar, vid 21-tiden på kvällen, bad till slut maken dem att dämpa lite grann. Jag gillar musik (det gör vi alla i familjen), men vill gärna välja vilken musik vi ska lyssna på och när vi ska göra det. Det här med musiken blev alltså bättre efter tillsägningen, men säg den lycka som varar. Vid 23-tiden bytte störandet karaktär och vi blev åhörare till parets äktenskapliga konflikter, det skreks och diskuterades fram till vid 04-tiden på natten och det var sannerligen ingen fröjd att lyssna på. Detta par har röster som ekar mellan väggarna och hade jag förstått deras språk är jag helt säker på att jag hade hört vartenda ord som utbyttes, så högt pratade och skrek de.

    Nu är klockan 14.50 och det har varit hyfsat lugnt därinifrån fram tills nu, då de åter igen satt igång med sitt musiklyssnande. Maken, som tursamt nog inte är rädd av sig, har varit över och pratat med dem ytterligare en gång och för tillfället blev det tystare igen. Men nu känner vi att vi har sagt till den milda vägen tillräckligt många gånger så hädanefter blir det nog ett fall för störningsjouren.


  7. Mitt hem är min borg

    november 27, 2009 by mammispammis

    nypd police car

    Jaha, så har det hänt igen – grannarna har bråkat och polisen kom dit! Så här vill jag inte ha det, vill inte känna mig otrygg där jag bor, jag vill att dottern – precis som tidigare – ska kunna springa omkring här ute tillsammans med sina kompisar utan att behöva vara rädda. Jag vill att vi ska kunna ha lugn och ro här hemma utan att behöva höra hur grannarna skriker och bråkar. Skriker och gapar gör de i princip varje dag, men det slutar inte alltid med att polisen kommer, men de har en skrikig kommunikation. Att barnen skriker och låter, det är en sak – så är det med barn. Men varför måste de vuxna göra det? De verkar inte fatta att man kan hålla en lagom nivå på kommunikationen och inte behöver använda ALLA sina röstresurser så fort man ska säga något.

    Det gör verkligen inte saken enklare att de här grannarna kommer från ett annat land. Jag tror att jag skulle ha vågat klaga på dem mycket tidigare om de inte hade varit det. Först måste jag liksom rannsaka mig själv ”Är jag irriterad för att de skriker på ett språk jag inte förstår? Är det en kulturgrej, kanske det är mycket vanligare i deras land att man är så där högljudda alla tider på dygnet? Men även om det skulle vara så – måste jag för den skull stå ut med det?”. Funderingarna som snurrar runt i min skalle är många…man vill ju liksom inte vara en gnällkärring bara.

    Sedan är det ju så att de har två små barn också, hur mår de i allt det här? Var är de när bråken är igång? Var de hemma idag när polisen kom dit? Vad gjorde polisen? Kontaktade de socialförvaltningen? Ska jag göra det?

    Det här var ju för sjutton ett lugnt och trevligt område för bara ett halvår sedan ungefär…hur kunde det bli så fel? Hur kan en enda familj bland så många andra ställa till så mycket förtret? Och vad gör man åt det? Idag har jag gjort något jag aldrig gjort förr, ringt fastighetsskötaren och meddelat vad som hänt. Han var tacksam för att jag ringde och bad oss höra av oss varje gång något liknande händer och det är väl den vägen vi får gå. Men på något konstigt vis känner jag mig samtidigt som någon slags förrädare – jag vill ju att alla ska leva i lugn och harmoni, älska varandra, sitta vid lägerelden och sjunga ”Kombaya” och att det ska bli fred på jorden…


  8. Goda grannar

    september 20, 2009 by mammispammis

    Cb033980Det enda jag vill ha runt omkring mig där jag bor är lugn och ro – och självklart trygghet för dottern. Det är väl inte så mycket begärt kan man tycka, men sedan i våras förändrades förhållandena här på gården i samband med att vi fick nya grannar. När man har det lugnt och tryggt omkring sig reflekterar man kanske inte så mycket över det, utan det blir bara en självklarhet, men så händer det som hände oss och vips blir livet här hemma lite mindre angenämt.

    Det är inga (vad jag vet) missbrukare som flyttat in, ej heller några partynissar utan en småbarnsfamilj. Problemet med dem är att de verkar vara i total avsaknad av hänsynsfullhet, tar ingen som helst notis om att deras sätt att leva och vara kan bli störande för omgivningen. Tidigare har det ”bara” varit deras störande sätt att leva (skriker och gapar, smäller i dörrar tidigt som sent, kör in bilen på gården och tutar även om det så är mitt i natten, ställer ut sopor som sedan sprids runt i området av alla fåglar, låter 3-åringen springa vind för våg och ”knycka” leksaker från andra barns gårdar, stundom spelar så hög musik att det skakar i väggarna), men igår hände något som skapade en känsla av otrygghet också. Det bonkade och bankade inne hos dem och vi i vår naivitet trodde att de flyttade omkring möbler, ända tills polisen körde in på området och gick in till dem. Då förstod vi att det var något mycket allvarligare än möbelflyttning som pågick, någon slogs där inne!

    Goda grannar är underskattade!