Under en mycket kort period av mitt liv jobbade jag som vårdbiträde inom hemtjänsten – hemsamarit som det kallades då. Den tiden tillhör inte någon av mina lyckligaste stunder i mitt annars ganska roliga arbetsliv – ligger nog längst ner på skalan om jag ska vara ärlig. Som vikarie blev man förstås utskickad till de vårdtagare som ingen av de fast anställda ville gå till, sura, bittra gamla människor förpestade varje minut av min arbetsdag – så illa var det faktiskt! Och självklart blev damen med det tunnaste hår någon hade skådat inte gladare av att det kom en orutinerad 20-åring hem till henne och skulle försöka fästa typ tre papiljotter i dessa skrämmande tunna hårtestar och förvandla frisyren till värsta festfrillan. Och inte heller blev jag bästis med den magra lilla skrikan som skulle ha mig att köra ut henne på gården i rullstol och envisades med att jag skulle köra rullstolen så nära en bänk som möjligt för att hon ville ha benen under bänken för att skyla dem mot solen och jag råkade köra henne aningen för långt in så hon skrapade upp ett stort sår på sitt tunna tunna ben. Det var säkert inte roligt för de gamla att få hem oss flicksnärtor som ingenting förstod eller kunde. Men det var sannerligen ingen dans på rosor för oss heller. Hur förnedrande kändes det inte att gå hem till en nikotingul gumma och dammsuga alla hennes väggar och kamma mattfransarna på varenda en av hennes fula mattor medan hon satt och kedjerökte och klagade på hur slöa vi ungdomar var? Eller att behöva balansera på en ranglig pall och polera varje prisma i världens största kristallkrona? Och inte var det vidare skoj att av hustrun till en i princip totalförlamad vårdtagare tvingas smörja in hans snopp med Nivea och linda in den i en näsduk varje morgon – både till hans och mitt förtret! Jag kan säga att den karriären blev kort!
Men umgänget med alla dessa argsinta gamlingar fick mig att tänka att jag nog också ska bli en arg gammal gumma om jag får uppnå en hyfsat aktningsvärd ålder – och jag är nog redan på god väg. Jag märker ibland att jag nästan njuter lite grann av att vara arg. Än så länge håller jag ilskan inom mig, är ju lite för ung än för att släppa ut den, men vänta bara! Jag håller på att öva mig under mina dagliga bussresor, för där finns det mycket att förarga sig över. Den riktiga ilskan sätter in redan när man läser busstidtabellen eftersom man i den här stan har bestämt sig för att ha Sveriges längsta sommar – sommartidtabell mellan slutet av april till mitten av september. Redan där höjs blodtrycket en aning. Sedan höjs det lite mer när man ställer sig och väntar på bussen för här i stan har folk inte fattat att det finns något som heter kösystem. Nej, alla ställer sig lite här och var och när sedan bussen kommer – för sent förstås – så ska alla in samtidigt! Först ska de som över huvud taget inte haft en tanke på att fundera över på vart sjutton de har pengarna in. Väl inne börjas det grävas och letas efter mynt som tycks ha lagt sig på de mest oåtkomliga ställena, medan vi andra snällt får stå kvar och knuffas med alla andra som vill in på samma gång. Sedan kommer nästa blodtryckshöjare – barnvagnsförarna! Jag säger då det…ska det vara så svårt att fatta att barnvagnar ska stå på för barnvagnar avsedd plats? Jo då, det är svårt för vissa att förstå, för man kan ju lika väl gå in i framdörren, sätta sig på en av de första platserna och sedan ställa vagnen mitt i gången – skit samma att folk knappt kommer förbi, busschauffören säger ju ändå ingenting utan låter det vara, så varför bry sig? Sedan ska de ut med vagnen också och då kan man ju inte klara av att styra ut vagnen själv, trots att man åker i en buss som är sänkbar och chauffören har sänkt bussen alldeles intill trottoaren – nej då skriker man lite surt ”kan nån hjälpa till här?”! Sen rullar det bara på…mycket att störa sig på; ungdomar som lägger upp fötterna på sätet, folk som slår på högtalarfunktionen på mobiltelefonen så man inte bara måste höra den ena prata utan även ha den i andra ändens ekande röst i hela bussen, busschaufförer som dricker kaffe och pratar i telefon medan de kör, tanter som nästan sätter sig i knäet på en trots att halva bussen är sen…ja listan kan göras lång. Vart är vi på väg kan man undra? Och det ska jag undra när jag blir lite äldre…jag ska bli en sån som skriver arga lappar i tvättstugan, elaka insändare i tidningen och så ska jag knuffa fram mig först i kön till bussen UTAN att ha tagit fram pengarna innan. Visst ja, jag får ju inte glömma bort hemsamariterna – de ska få kamma mina mattfransar, putsa mina prismor och linda in makens snopp i näsdukar - allt medan jag ler i mjugg…
