Umeås styrande politiker som säger nej när KFUM vill köpa en tomt av dem i centrala stan för att bygga ett gigantiskt aktivitetshus för stadens ungdomar.

Umeå kommun som slår sig för bröstet över att prognosen visar på att de i år kommer att få ett överskott på 312 miljonor kronor! (varför har man inte använt upp pengarna på att minska barngrupperna i förskolorna, se till att skolorna har bättre lokaler och mindre klasser, bygga ut äldreomsorgen etc?).

SVT som funderar på att sparka de två duktiga pianisterna i ”Så ska det låta” bara för att man vill se fler kvinnor i programmen! (om man nu lyckats få dit två av Sveriges duktigaste pianister, ska man då byta ut dem mot två andra som kanske är sämre bara för att de är kvinnor?).

Gubben som stod och pinkade i en av busskurerna på Vasaplan (när sjutton ska stans beslutsfattare göra något åt Sveriges kanske grisigaste busstorg?).

Att vi har grannar som tvingar oss att bli ena riktiga gnällspikar.

Att någon inte fattat att jag på egen tid lagt ner arbete för att hjälpa henne med det som är svårt och leende förklarar att hon ”slarvat” bort det jag gett henne.

Att det finns så många osympatiska och icke empatiska människor som valt helt fel typ av jobb.

Att de fina punkterna jag gör före varje mening på min blogg inte syns när jag lagt ut bloggen.

Att jag fått vara arg på så mycket idag.

Vad som irriterar mig mest är inte att bussarna alls inte stämmer på morgnarna; att jag måste åka mycket tidigare än annars och komma en kvart för tidigt till jobbet, eller välja att åka lite senare och därmed komma en kvart för sent. Inte heller att jag när jag jobbar dag varje gång måste gå drygt fem minuter tidigare för jobbet för att hämta dottern den tid som är bestämt. Nej, det är att de kvällar som jag jobbar till kl 21.00 går det endast en buss i timmen dit jag bor! Och då bor jag faktiskt inte på vischan. Detta innebär att jag kommer hem ungefär 1½ timme efter att jag slutat mitt pass!

Så fantastiskt är det att bo i en stad som har Sveriges längsta sommar!

Hur man enkelt låter sig tjatas ihjäl inom loppet av 45 minuter och dessutom 500 kronor fattigare – gå till fel frisör! Det gjorde jag härom dagen och det känns surt.

Jag har nu bott i den här stan i mer än sex år och det tog mig ungefär 5½ år att hitta en frisör som jag trivs med. Jag har jagat runt på stans alla salonger, bland olika frisörer, och har aldrig riktigt känt att det varit så där perfekt som jag vill att det ska vara. Men nu har jag alltså äntligen hittat min oas här i stan, och det är precis så de marknadsför sig också: 

”Vi vill vara den skönaste
tillflyktsorten i Umeå.

För det är väl så? Att klippa sig kan vara en otroligt skön avkoppling. Vi vill att xxxxxxxxxxxxx ska kännas just som ett vattenhål, där man kan droppa vardagsstressen innanför dörren och istället låta sin personlighet träda fram. En salong där du får känna dig speciell – med hårbottensmassage, avslappnande musik och familjär stämning.”

Nu råkade jag dock få lite bråttom sist när jag skulle bli klippt och det fanns ingen tid för mig just den dagen så jag chansade på en annan salong i stället och besvikelsen blev stor. Jag fick en frisör som från det jag satte mig i stolen för att tvätta håret, tills det jag betalade, gick på om produkter som hon ville sälja till mig. Hennes mun gick i ett, hon var som en vandrande reklampelare – jag led mig igenom mina 45 minuter! Men förlusten blev nog hennes/salongens i slutänden – inga produkter lyckades hon kränga till mig och inte lär jag komma tillbaka heller.

Då börjar plötsligt lite småsura tankar dyka upp i mitt huvud, här sitter en massa människor som har betalat ganska dyrt för sin resa, borde vi då inte få välja själva om vi vill höra musik (i egna medhavda lurar) och dessutom få välja VILKEN musik vi vill lyssna på? Kanske måste vi ringa ett viktigt telefonsamtal, vilket är stört omöjligt då musiken överröstar allt tänkbart prat från en liten mobiltelefon. Kanske vill man bara, precis som jag just idag, sitta och fundera över livets sorger och bedrövelser, bearbeta de upplevelser och intryck dagen har gett – funkar inte heller till dunket av musiken.

Visst, en lördag kväll på hemvägen från krogen, känns det lite småcharmigt med denna egensinniga busschaufför – men en dag på väg hem från jobbet, lagom stressad, påverkad av tråkiga händelser på arbetsplatsen – avstår jag väldigt gärna.

Varje vinter är mitt yrke och min hobby en stor plåga. Med tanke på att det finns massvis med människor som drabbas av plågsamma, livshotande och livsförstörande sjukdomar är det egentligen befängt att klaga, men nu gör jag det ändå. Jag lider av en tini-mini-liten åkomma som ändå kan ge så mycket smärta – hudsprickor! För den som aldrig haft någon hudspricka låter det förmodligen skrattretande, men den som någon gång provat ha detta elände vet nog vad jag pratar om. Sedan gör det ju sannerligen inte saken bättre att jag har ett arbete där jag sitter och skriver på tangentbord och dessutom på fritiden älskar att sitta vid datorn och blogga, skriva kommentarer hos andra, mejla, skriva dagbok åt dottern osv.  När jag får dessa plågsamma små sprickor i huden, just vid fingertopparna,  känns det gruvsamt varenda gång som jag ska slå ner just det fingret på tangentbordet. Och den som använder tangentbordet med rätt fingersättning och skriver hyfsat snabbt vet att det inte går att ändra fingrets riktning när man skriver, för då får man världens oflyt och det går inte att skriva längre. Plåster är inte heller att tänka på, för det stör också flytet. Så det är bara att lida sig igenom arbetsdagarna och bloggandet och allt annat som har med tangentbordsskrivning att göra.

Det här var väl inte världens mest spännande inlägg – dessutom på självaste julafton – men just idag har jag så förbenat ont i mitt pekfinger så det var liksom bara det som kretsade i min illa hjärna fö tillfället.

När jag läser morgontidningen inser jag att det finns en hel del saker som bara känns helt meningslösa för mig som läsare.

Ett lysande exempel på det är när folk envisas med att sätta in bilder på flera generationer – jag säger precis som min kollega, ”Vem bryr sig?”. För de enda som rimligtvis gör det borde väl vara de som finns på korten samt några närstående till dem. Värst är det när en del dessutom sätter in TVÅ bilder på samma klan! Enda skillnaden är att någon mormorsmor har bytts ut till en mormorsfar eller nåt sånt – Gud så trist!

Sedan finns de där sidorna där det står små artiklar om ”Bridge-klubbens” vårfest där Ulla-Märta och Sven-Göran uppträdde med sång och spex, lotter såldes och 15 deltagare var närvarande – gäääsp säger jag bara.

”Dagens applåd” är ju en bra tanke, men så trött jag blir av att läsa att dotter Stina vill tacka sin pappa Henry för att han alltid ställer upp och skjutsar, eller att Snufsan vill sända en kärlekshälsning till sin lilla Gosegubbe – prata med varandra för sjutton! Känns mer intressant att se att en tacksam patient tackar den trevliga personalen på lungkliniken, eller ett tack till den okände man som hjälpte någon som fått fel på bilen osv.

Och varför envisas man med att ha en helsida med redovisning av Börsen och aktiekurserna? Jag har en stark känsla av att de som vill följa sådant gör det på Internet där uppgiftena hela tiden uppdateras och är färska och inte en dag gamla!

• Dessa avklädda sångerskor som uppträder i sina musikvideos på MTV! Fy sjutton så synd jag tycker om barn/ungdomar som matas med dessa ”ideal”.
• Alla som sitter med fötterna på sätet i bussen! Vem sjutton skulle själv vilja sätta sig på en plats där ett par leriga fötter nyss har vilat?
• Att folk inte fattar att när alla sittplatser på bussen är upptagna går man och ställer sig LÄNGST BAK och inte LÄNGST FRAM!
• Att busschaufförerna när ovan nämnda situation uppstår inte ryter till i högtalarna och uppmanar folk att gå LÄNGST BAK i bussen!
• Mesiga föräldrar som inte vågar säga till sina ohängda små barn – hur sjutton ska det bli när ungarna blir tonåringar?
• Gamla människor som tror att det är okej att fnysa och kasta ur sig otrevligheter till ungdomar bara för att de är just ungdomar.
• Att längta efter IKEA och inse att det aldrig kommer att byggas någon butik här i stan.
• Våra högljudda grannar som inte tycks förstå att man kan PRATA med varandra i stället för att hela tiden SKRIKA.
• Att alla ska prata om svininfluensan.

Så där ja, nu känns det bättre.

Samma tanke slår mig varenda dag – vad är det för fel på folk som inte fattar vad en kö är? I den här stan råder ofta djungelns lag när bussen kommer till hållplatsen. Folk, som tidigare stått utspridda lite här och lite där, rusar plötsligt fram och en klunga bildas och hela klungan ska in i bussen samtidigt! Om det någon enstaka gång faktiskt har bildats en någorlunda fredlig kö, ja då glider alltid någon näsvis liten människa förbi hela kön och ser ut som om de inte hade en aaaning om att alla som står där faktiskt också hade tänkt gå in i bussen. Tror de att vi andra står och fågelskådar, eller?

Den som inte begriper vad jag menar borde åka på studiebesök till huvudstaden och se hur det går till på busshållplatserna där. Den som kommer först till hållplatsen ställer sig först, sedan fylls en rak och fin kö på, nästan aldrig någon som tränger sig. När bussen kommer kliver alla på i turordning, en och en, och allt funkar så himla bra. Där har vi lantisar ett och annat att lära, tycker jag!