Ibland undrar jag dock om föräldrarna uppskattar att någon talar om för dem vad som hänt, eller om de bara tycker att jag är jobbig som hör av mig. Vi har ju alla olika gränser för vad vi tycker är okej och inte och kanske avfärdar de händelserna som ”busstreck” och ”sånt som ungar gör”, medan jag tycker att det är lite allvarligare än så. När jag har ringt har jag verkligen lagt vinn om att inte låta fördömande eller få det att framstå som att deras barn är sämre än andra barn eller att mitt barn är bättre än alla andras, utan bara förmedla vad som hänt så de har en chans att reda ut det med sina barn. Kanske framstår jag som en surkärring som lägger näsan i blöt, men jag gör bara det som jag önskar att andra skulle göra om det var mitt barn det handlade om.

Jag har själv flyttat runt en massa och kanske är det därför jag aldrig haft någon längtan efter att köpa hus eller lägenhet. För OM jag skulle göra det så är jag ju fast. Jag mår bra av vetskapen att jag har en frihet, att jag har tre månaders uppsägningstid och när helst jag vill kan dra vidare. Kanske är det själviskt att tänka så, men faktum är att de senaste flyttar vi har gjort i den här familjen har skett i fullt samförstånd och alla tre har vi varit eniga om att vi skulle flytta. Dottern har närmast varit upprymd de gånger vi har flyttat, hon har sett det som en spännande upplevelse, hon gillar att hamna i nya miljöer med nya människor. Som nu när det är dags att byta skola till hösten är hon enormt peppad och det är hon själv som varit den drivande, trots att hon trivts mycket bra i den klass och skola hon går i nu.

Jag har en teori om hundar och katter. Hundar sätter sin trygghet i sin flock, de människor de har runt omkring sig. Sker en flytt spelar det dem ingen större roll, huvudsaken att de har flocken i sin närhet. Katter däremot har tryggheten i sitt hem, flocken är av underordnad betydelse och den byter hellre ut den än sitt hem.

Kanske är det så att den här familjen består av tre hundar; tryggheten ligger inte i väggarna, taken och golven utan mer i det som finns där innanför.

Tack för att du finns – Världen vore tom och tråkig utan dig. Att just du finns ger mig värme och glädje i livet. Tänk vad lyckliga alla vore om de hade en som du.

Och det stämmer ju så himla bra, stackars alla som inte har en Ellen!

Men när jag skulle berätta om det här på jobbet och då sa ”När E fyller 50…” blev jag avbruten precis där av någon som sa ”…kanske du inte ens lever längre”. Snabbt blev jag nedtagen på jorden igen.

Att kanal 5 väljer att visa detta program kan ju så klart diskuteras, men att FÖRÄLDRARNA utsätter sina barn för detta komplett vansinniga experiment är för mig helt absurt. Jag känner inte de här barnen och ändå satt jag och grät när jag tittade på programmet, föräldrarna följer sina barn via tv-monitorer, ser hur illa deras barn far och ändå väljer de (alla utom en) att låta barnen stanna kvar. Fy f-n!

En annan sak slog mig också. De där kristna föräldrarna som valt att förskjuta sin son pga hans sexuella läggning är ju med allra största sannolikhet också motståndare till att homosexuella ska få skaffa barn. Då skulle jag vilja fråga dem vad som gör dem bättre som föräldrar än ett homosexuellt par, de har ju förskjutit sitt eget barn och det måste ju ändå vara bland det värsta man kan göra mot sitt eget barn.

Så jag funderar på att skapa en kampanj – Nej till kristnas rätt att skaffa barn, för risken är stor att de förskjuter dem.

Och åter igen lägger jag till denna fantastiska låt, sångare och video.

Nu är det ju inte så att dottern inte vågar säga ifrån här hemma, tvärt om – vi har många och långa diskussioner och ibland tycker jag att hon är fröken tvärs emot mest hela tiden. Men vi har försökt lära henne att ha respekt för andra människor, och att hon inte ska vara uppkäftig mot andra vuxna. Och jag tror att det har gått hem.

Kanske är det här en generationsfråga och som med allt annat så ser vi på det med olika ögon – vissa kanske skulle säga att dottern är kuvad, andra kanske skulle säga att hon är väluppfostrad.

Jag försöker sätta mig in i båda parters situation och som jag känner det så skulle det kännas minst lika jobbigt att ha ett barn som utsätter andra för mobbning och kränkningar som att vara förälder till det barn som blir utsatt. Och därmed skulle jag också självklart göra allt vad som krävs för att få ett slut på det som händer. Om inte jag som förälder kan inse att även mitt barn har fel och brister hur ska då barnet göra det? Och om inte jag hjälper mitt barn att komma ur ett destruktivt beteende hur ska då barnet klara av det?