Jag har ju en dotter som pratar och berättar mycket. Hon redogör oftast för vad de har gjort i skolan, vem som har gjort vad och vem som har sagt vad. Händer något som hon vet inte är okej så berättar hon det också, det spelar ingen roll om det är hon som gjort något dumt eller någon annan, det kommer alltid fram. Oftast är det ju småsaker det handlar om, inte något att bli upprörd över eller något som behövs ta tag i utan det är sånt som löst sig av sig själv och inte var någon större sak. Men det har också hänt att det har varit incidenter av lite allvarligare slag, sånt som ingen vuxen på skolan har märkt och därför har händelsen gått omärkt förbi för både lärare och föräldrar. Ett par sådana saker har dottern berättat om och då har jag tyckt att det har varit viktigt att föräldrarna till de inblandade barnen får veta vad som hänt, jag går till mig själv och känner att jag absolut skulle vilja veta om min dotter hade gjort något liknande.
Ibland undrar jag dock om föräldrarna uppskattar att någon talar om för dem vad som hänt, eller om de bara tycker att jag är jobbig som hör av mig. Vi har ju alla olika gränser för vad vi tycker är okej och inte och kanske avfärdar de händelserna som ”busstreck” och ”sånt som ungar gör”, medan jag tycker att det är lite allvarligare än så. När jag har ringt har jag verkligen lagt vinn om att inte låta fördömande eller få det att framstå som att deras barn är sämre än andra barn eller att mitt barn är bättre än alla andras, utan bara förmedla vad som hänt så de har en chans att reda ut det med sina barn. Kanske framstår jag som en surkärring som lägger näsan i blöt, men jag gör bara det som jag önskar att andra skulle göra om det var mitt barn det handlade om.
