MammisPammis

Snubblade över en fin dikt:

Dina barn tillhör dig inte
(av Khalil Gibran)

Dina barn tillhör dig inte
de är söner och döttrar av själva livets längtan
De kommer genom dig, men inte från dig
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.

Du kan ge dem din kärlek, men inte
dina tankar, ty de har egna tankar.

Du kan hysa deras kroppar, men inte
deras själar, ty deras själar befinner sig i
morgondagens land, som du inte
kan besöka, inte ens i dina drömmar.

Du kan sträva efter att likna dem
men försök inte att göra dem lika dig själv

Ty livet går inte tillbaka
och dröjer inte vid igår.

Min hjälte för dagen är Daniel Pernikliski som skriver så klokt i sin krönika. Han fattar precis, jag kunde inte ha skrivit det bättre själv.

Jag har själv varit i den situationen att amningen blev näst intill en mardröm, men det är inget man så gärna pratar om verkar det som. I föräldragruppen som vi gick innan dottern föddes nämnde barnmorskan inte med ett ord att det kunde uppstå problem. Hon fick det att låta som att amning var det mest naturliga och självklara och enkla som fanns, det liksom bara skulle ske helt automatiskt – utan några bekymmer. När jag tänker tillbaka på BB-tiden är det enda jag minns hur personalen sprang in och ut i vårt rum, de drog och slet och klämde i mina bröst, den ena förordade amningsnapp, den andra förkastade densamma – allt var ett enda hysteriskt virrvarr kring amningen. Vår sköterska på BVC såg ut ungefär som om jag meddelat att jag strypt mitt barn när jag berättade för henne att jag fått rådet från amningsmottagningen (för övrigt den mest kloka människa jag träffat i dessa sammanhang) att jag skulle börja ge ersättning i stället för att amma. Men den lättnad och det lugn som infann sig hos mig när jag fått det rådet överväger precis allt, våra matstunder blev lugna och mysiga i stället för uppstressade, skrikiga och näst intill hysteriska och jag behövde inte längre gruva mig varje gång jag visste att det var dags att ge dottern mat.

Dottern fyller nio om några dagar och hon har alltid varit en högst välfungerande liten unge och hon har inga allergier och inga sjukdomar, trots den lilla mängd modersmjölk hon lyckats få i sig. Men ändå känner jag alltid ett litet styng i hjärtat när jag tänker på hur jag misslyckades med det allra mest primära – att ge mitt eget barn mat. Skulle vi börja prata lite mer om det här så kanske inte andra mammor skulle behöva känna likadant som jag – så därför gör det mig så glad när jag får läsa Pernikliskis kloka ord.

När en flicka blir biten i tårna av en varg i en djurpark – då börjar man genast prata om djurparkens ansvar. När ett annat barn ramlar och slår sig illa i en klätterställning – då ställs kommunen som äger lekparken till svars.  

Jag bara undrar – vart tog föräldrarnas ansvar vägen? Vi måste väl ändå kunna se till våra egna barns säkerhet, lära dem hur man uppför sig på olika platser, att det kanske inte är så himla bra att peta in ett finger eller några tår innanför ett galler där rovdjur vistas. Och har jag ett pyttelitet barn, ja då kanske jag inte ska lämna honom/henne utan tillsyn på badplatser, lekparker osv utan vara med och hålla ögonen på vart jag har mitt barn.

Såg idag ett reportage om en 62-årig kvinna som nyss fött tvillingar! Att hon är så förbaskat dum och oansvarig så hon tycker att det är lämpligt att skaffa barn i den åldern är fruktansvärt, men vad sjutton har en läkare som går med på att utföra konstgjord befruktning för arbetsetik? Ingen alls enligt mig. Om jag skulle få bestämma skulle damen i fråga anmälas för grov barnmisshandel och doktorn för medhjälp – stackars stackars barn!