Nu är det bara så att vi inte har någon hund. Men dottern har idogt tjatat om en i flera års tid nu, hon vet att jag vill ha en hund lika mycket som hon vill det men vi har ju alltid fått tillbakavisa hennes önskan eftersom vi jobbar och hunden inte skulle klara sig ensam så lång tid på dagarna. Men nu såg hon alltså en lösning, en lägenhet alldeles intill både pappas jobb och hennes skola skulle faktiskt göra det möjligt. Så nu har den här familjen ett nytt projekt på gång, vi kommer att utöka familjen med en liten hund. Men det är ett långsiktigt projekt, för nu ska vi flytta, sedan resa utomlands och inte förrän nästa sommar känns det praktiskt möjligt att vi ska kunna bereda tid och plats till den nya familjemedlemmen.

Det kommer att bli ett låååångt år, för dottern har redan lånat hundböcker, googlat på alla möjliga hundsidor och pratar hela dagarna om vilken ras vi ska ha, vilken hundmat den ska äta, vilka leksaker den ska ha osv. Men den som väntar på något gott….

Jag har själv flyttat runt en massa och kanske är det därför jag aldrig haft någon längtan efter att köpa hus eller lägenhet. För OM jag skulle göra det så är jag ju fast. Jag mår bra av vetskapen att jag har en frihet, att jag har tre månaders uppsägningstid och när helst jag vill kan dra vidare. Kanske är det själviskt att tänka så, men faktum är att de senaste flyttar vi har gjort i den här familjen har skett i fullt samförstånd och alla tre har vi varit eniga om att vi skulle flytta. Dottern har närmast varit upprymd de gånger vi har flyttat, hon har sett det som en spännande upplevelse, hon gillar att hamna i nya miljöer med nya människor. Som nu när det är dags att byta skola till hösten är hon enormt peppad och det är hon själv som varit den drivande, trots att hon trivts mycket bra i den klass och skola hon går i nu.

Jag har en teori om hundar och katter. Hundar sätter sin trygghet i sin flock, de människor de har runt omkring sig. Sker en flytt spelar det dem ingen större roll, huvudsaken att de har flocken i sin närhet. Katter däremot har tryggheten i sitt hem, flocken är av underordnad betydelse och den byter hellre ut den än sitt hem.

Kanske är det så att den här familjen består av tre hundar; tryggheten ligger inte i väggarna, taken och golven utan mer i det som finns där innanför.

Trots att mormor varit borta så länge tänker jag på henne ofta, tycker att det är synd att dottern aldrig fick träffa henne och saknar henne ofantligt mycket. När vi i familjen träffas pratar vi nästan alltid om mormor, hon betydde så väldigt mycket för oss alla och det finns så många roliga episoder att minnas.

Jag är så himla stolt över att just hon – Agnes Viktoria – var min mormor!

Precis som dem vill jag bli när jag blir så gammal och jag hoppas då att dottern kan se på mig på samma sätt som jag gör på mina föräldrar – med glädje, tacksamhet och stolthet.

Så jag har det riktigt bra här i min ensamhet, men vet att det kommer att kännas bra när de är hemma här igen.

Ett par rader på slutet kändes himla viktiga, det står ”Vi måste låta bli att fostra duktiga flickor. Lösningen är inte bara att vi kvinnor fostrar våra söner till mer jämställda män. Det viktigaste är att fostra våra tjejer till lata flickor. Flickor som tar plats, tar för sig och inte servar någon”. Klokt sagt, tycker jag.

Ett kort tag efter att pappa genomgått sin hjärtoperation sa han att han måste fråga en bekant till oss som håller på att specialisera sig till thoraxkirurg hur sjutton han kan vilja bli just den typen av läkare. Jag tycker att resultatet av pappas egen hjärtoperation borde vara svar nog.

I många år var julen ganska likgiltig för mig, det var väl ungefär från det jag var i mellantonåren fram tills jag fick min dotter då jag var 39 år. I tonåren var julen jobbig bara för att vi alltid skulle åka bort, till stugan och  mormor och morfar – långt från världsmetropolen Luleå. Det var med stor sorg jag åkte iväg, för det skulle ju så klart hända 1.000 saker i Luleå, som jag då skulle missa – självklart hände inte alla de där sakerna, men det var vad jag trodde innan.

Sedan jag flyttade hemifrån har jag i princip alltid bott i en annan stad än mina föräldrar, ända fram till för 6 år sedan då vi flyttade hit. När de bodde i Luleå flyttade jag till Boden, Piteå, Stockholm, Örebro och Göteborg. När jag sedan flyttade upp till Luleå i ett par år igen hade mina föräldrar flyttat till Blekinge, när jag flyttade till Klimpfjäll hade de flyttat till Umeå, när jag började plugga i Umeå flyttade de till Arvidsjaur och efter min utbildning flyttade jag till Stockholm igen och då flyttade de till Umeå! Det har inneburit att julfirandet aldrig har varit särskilt enkelt för mig, det har alltid förknippats med resor och lång vistelse hemifrån – jag har alltid avundats de som firat jul hos föräldrarna i samma stad och kunnat besöka dem några timmar och sedan gå hem till sina egna rutiner och sova i sin egen säng.

Nu, sedan sex år tillbaka, bor jag och föräldrarna i samma stad igen och allt har blivit så mycket enklare. Vi kan tillbringa några timmar tillsammans på julafton och några timmar på juldagen (min mamma fyller nämligen år då) och det blir så där lagom. Man hinner inte bli less på varandra, får sova hemma hos sig själv och man behöver inte bestämma sig flera månader innan när man ska åka och när man ska åka hem för att få tag på flygbiljetter.

I och med att dottern kom blev julen så mycket mer att se fram emot också, inte så mycket för egen del men för hennes. Det känns viktigt att ge henne traditioner och det är så roligt att se hennes förväntan och glädje inför julen. Att se henne rusa upp ur sängen 1 december för att kolla in den årliga paketkalendern, skriva önskelistor, planera vilka julklappar hon ska ge bort, baka julgodis, plocka fram alla tomtar och annat julpynt från kartongerna, klä granen osv.

Ibland brukar jag försöka påminna mig själv om att det är vi som ger henne hennes barndom, det är vi som till största delen formar den – det är egentligen ett mycket ansvarsfullt och ärofyllt uppdrag tycker jag.

Vilken fantastisk utveckling läkarvetenskapen har haft egentligen. Numera är kranskärlsoperationer, hjärtklaffsbyten m.m rutiningrepp, flera tusentals människor gör sådana operationer varje år. Men hur var det förr? Och hur var det för den som opererade och den som blev opererad allra första gången? Det är en fascinerande tanke att allting  någon gång har skett för första gången. Hur kom det sig att någon lokaliserade blindtarmen som boven vid blindtarmsoperationer? Det var ju innan röntgenutrustningen fanns. Och hur kom någon på att man kan operera bort blindtarmen därför att den inte fyller någon funktion? Hur många gick åt i alla dessa försök som sedan resulterade i de operationsmetoder som sedan blev kända och användbara?

Hur som helst – idag sänder jag en tacksamhetens tanke till Ellis DeBakey som år 1958 var den förste att framgångsrikt utföra en bypassoperation. Och så ser jag fram emot att få ha min pappa kvar många år till!