Jag fick tid hos en distriktsläkare och gick dit inget ont anande och tänkte att han nog skulle säga till mig att avvakta och att det inte var några konstigheter. Men där bedrog jag mig, för hastigt och lustigt befann jag mig sittande på pendeltåget till Huddinge sjukhus med en remiss i min hand. Självklart hade de klistrat igen kuvertet, men nyfiken och vetgirig som jag är öppnade jag så klart kuvertet för att läsa remissen. Som frågeställning stod det med stora bokstäver ”MS-debut?”. Kändes inget vidare…

Väl framme på Huddinge sjukhus akutmottagning blev det ett ganska stort pådrag, två olika neurologer undersökte mig med allvarliga miner och gjorde alla tänkbara tester. Sedan fick jag beskedet att de ville lägga in mig för vidare utredning, vilket alls inte var vad jag hade tänkt mig. Med en liten 1½-åring där hemma ville jag så klart hem till henne och efter lite kompromissande fick jag löfte om att åka hem och sova så fort jag hade gjort en magnetkameraröntgen av hjärna och ryggmärg för att sedan komma tillbaka dagen efter.

När den vidriga röntgenundersökningen var avklarad fick jag komma upp till avdelningen och in kom en sjuksköterska som sa ”Du får stanna kvar över natten, för de hittade något på röntgenundersökningen och överläkaren kommer hit i morgon bitti för att tala om för dig vad det var”! Sedan gick sjuksköterskan ut från rummet och lämnade mig ensam med mina tankar, hela natten. Där låg jag och funderade, de hade röntgat min hjärna och min ryggmärg, mycket vitala delar i kroppen. Och plötsligt slog det mig – jag KAN faktiskt vara en av de människor som får ett fruktansvärt besked. Det KAN vara en hjärntumör, det KAN vara dödligt! Och jag ville ju verkligen inte dö, jag hade ju min lilla dotter där hemma och henne ville jag leva tillsammans med många många år till.

Den natten var nog den värsta i mitt liv, så många tankar, sån ångest. Tiden har väl aldrig gått så sakta som då och jag bara väntade och väntade på att det någon gång skulle bli morgon så att den där överläkaren kom och gav mig beskedet, dödsdomen!

När morgonen väl kom, och så även överläkaren, visade det sig att all min oro och all min ångest varit helt i onödan. Det man hade sett var en inflammation på ryggmärgen, ingenting farligt utan något som med allra största sannolikhet skulle försvinna med tiden. Jag kunde andas ut, men den natten var det alltså första gången som jag insåg att jag var odödlig.

Vad jag sedan tycker om den klantiga sköterskans sätt att uttala sig – det är en helt annan historia.

Tidigare i livet har jag aldrig varit direkt rädd för att dö, har resonerat som så att bara det går snabbt så är det väl ingen större fara. Men så fick jag barn och då förändrades hela mitt resonemang, tanken att dö ifrån henne känns så olidlig att jag knappt vill tänka tanken. Nu och då, när jag ser och hör andra som drabbats av svåra sjukdomar eller dött i relativt ung ålder, blir jag  påmind om att ingen är odödlig – inte ens jag.

När dottern var ungefär 1½ år hände en sak som fick mig att tänka till lite grann. Plötsligt upptäckte jag att halva min kropp, från vänster fot upp till brösthöjd hade nedsatt känsel. Jag gick så i några veckor och tänkte att det hela nog skulle gå över efter ett tag, men tiden gick och det fanns kvar. Så jag sökte till slut min vårdcentral och fick därifrån en akutremiss i handen till Huddinge sjukhus. Nyfiken som jag är så kunde jag inte låta bli att öppna kuvertet med remissen för att se vad doktorn hade skrivit och då såg jag att det stod ”MS-debut?” som frågeställning. Det kändes inget vidare, kan jag säga. Till råga på eländet kändes det som en riktig domedag när bussen på väg till sjukhuset krockade – det var som ett omen!

Nåja, väl framme på Huddinges akutmottagning blev det ett himla pådrag, jag fick träffa två neurologläkare som undersökte mig minutiöst och beslutade om att lägga in mig för vidare utredning. Allting kändes som en dålig mardröm som jag hoppades kunna vakna upp ur så snart det bara gick. För den som inte har besökt en neurologavdelning någon gång kan jag säga att det definitivt inte känns upplyftande att bli patient där; de som ligger där är oftast riktigt sjuka, har MS i svårt skede eller någon annan otäck neurologisk sjukdom. Jag tittade mig omkring i dagrummet och funderade över om det var min egen framtid jag kunde se i de andra patienterna som var där.

Jag fick genomgå en massa undersökningar, bl.a ryggmärgsprov och magnetkameraröntgen (något som är bland det otäckaste jag varit med om i livet). Jag dealade till mig nattpermission för att få åka hem och sova då jag längtade något oerhört efter dottern och jag var ju inte sjuk på det viset att jag inte klarade av att vara hemma. Men på dagarna fick jag inställa mig för att genomgå dessa undersökningar. Den dagen som man gjorde magnetkameraundersökningen kom en sköterska till mig och sa ”I natt vill vi att du stannar kvar, för de hittade något på magnetundersökningen och överläkaren kommer hit för att prata med dig i morgon bitti”! (För övrigt måste jag säga att den sköterskan nog måste ha varit ganska nära att begå tjänstefel genom att skrämma upp mig så).

Jag kan lova att det inte blev många minuters sömn den natten. Tankarna snurrade i mitt huvud och för första gången slog mig tanken att jag, precis som många andra, kan få ett besked som kan rasera hela min tillvaro. Man hade ju faktiskt röntgat både min hjärna och hela min ryggrad och vad är det som säger att jag inte skulle tillhöra den grupp av människor som får veta att de har en hjärntumör eller något annat farligt? Efter världens längsta natt kom så morgonen och överläkaren kom för att lämna beskedet som inte alls visade sig vara något farligt. De hade sett att jag hade en förändring på ryggmärgen, vilket var det som ställde till de här domningsbesvären, men det var ingen anledning till oro. Visst, det skulle kunna vara MS, men eftersom ryggmärgsprovet inte visade något så var den risken ganska liten.

Jag har fått ett par liknande skov några gånger efter den här första gången och genomgått den förhatliga magnetkameraundersökningen med jämna mellanrum, men utan något besked om livshotande eller besvärlig sjukdom. Men jag kan nog säga att det den där klantiga sjuksköterskan sa till mig den där dagen på Huddinge sjukhus gjorde att jag vaknade upp ur min naivitet och fick mig att inse att även jag kan drabbas, precis som vem som helst annars. Man får vara glad så länge man är frisk och försöka förstå att varje dag egentligen är en gåva – definitivt ingen självklarhet. Det kan vara svårt att tänka så, man gnäller och stånkar över småsaker som känns jobbiga och är kanske inte så tacksam som man borde vara.