Det finns inga perfekta människor och således heller inga perfekta föräldrar. Men de allra flesta människorna försöker ju ändå göra sitt bästa efter de förutsättningar som finns. En dag kanske min dotter kommer att tala om för mig att hon tyckte att jag skötte mitt föräldraskap dåligt, hon kanske har upplevt sin barndom som mindre bra och tycker att hon på något vis kommit till skada. Hur skulle jag reagera då? Skulle jag surna till, svara emot och sedan idiotförklara henne – avfärda hennes upplevelse och dessutom tala om för henne att det hon säger inte är sant? Om hon skulle säga till mig att hon inte vill veta av mig längre, inte ha någon kontakt med mig – skulle jag då bara lägga locket på och låta det vara på det viset?
Självklart hoppas jag att detta aldrig kommer att hända, för det vore nog det allra värsta som skulle kunna ske. Men OM det någon gång skulle bli så hoppas jag att jag kommer att agera som den vuxna i vår relation, för hur gamla jag och dottern än blir så är det ju ändå jag som är den mest vuxna, föräldern. Jag önskar innerligt att jag då gör allt som står i min makt för att försöka reparera den skada som skett, lyssnar till det hon har att säga hur ont det än gör, försöker få till en medling så att vi kan lyssna på varandra och försöka förstå varandra. Jag vill kunna vara den som säger ”Jag hör vad du säger och jag tar din upplevelse på största allvar. Vad kan vi göra för att du ska må bättre och för att vi ska kunna gå vidare”. Jag vill också kunna säga det viktigaste ordet av alla – förlåt.
Jag vill aldrig bli en människa som låter min stolthet gå före försök till förståelse och försoning – för då tror jag att det i slutänden ändå blir jag som står där ensam och bitter.
