Nej, fram för mer uppfostran – det mår ingen unge dåligt av!

Idag såg jag att situation Stockholm har gett hemlösa människor möjligheten att skriva egna bloggar. Läs dem!

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Där jag stod en bit ifrån kände jag hur jag blev lite tårögd när jag iakttog deras möte. Den här mannen, som livet gått hårt fram med, är säkert alldeles klart medveten om hur folk undviker honom och ser ner på honom. Ingen människa tar frivilligt kontakt med en sådan man utan tar långa omvägar för att slippa stöta ihop med honom. Någonstans i hans ögon tyckte jag mig kunna se en värme och glädje över att en liten tjej självmant stegade fram till honom på samma sätt som hon gjorde med alla andra.

Kanske var det så att min 10-åring faktiskt gjorde hans dag genom denna lilla gest som hon själv inte alls refleketerat över.

 
Det här är Semlan – en alldeles bedårande söt liten bichon havanaisvalp som flyttar hem till oss den 17 maj!

Här om dagen inträffade en tragisk händelse i en grannkommun. En ung tjej hittades död i sin lägenhet. Samma dag som det hade hänt gick det att i lokaltidningens webbupplaga läsa om detta och de hade skrivit ut vilket årtal tjejen var född och även publicerat en bild av huset där hon bodde. I texten stod också att polisen var väldigt förtegen med uppgifter då alla anhöriga inte hade hunnit underrättas.

Sånt här gör mig skitförbannad! Varför i hela världen måste då tidningen skriva en artikel där man både lagt ut hennes födelseår och en bild på huset? Det här handlar om en liten kommun så vem som helst som kände denna tjej kunde genast räkna ut att det var hon det handlade om! Är reportrarna så sensationslystna så att de gör allt för att vara först och komma med det bästa scoopet? Eller är de så klantiga så de inte fattar när de har gått för långt?

I vilket fall såg jag att artikeln var borta från nätet några timmar senare, kanske beroende på detta felsteg. Men vad vet man, kanske var skadan då redan skedd – att någon närstående fick det otäcka beskedet via tidningen och inte via den väg som skulle ha varit mest human vid en sådan händelse.

Men hallå – hur synd kan det vara om en människa som kan starta om sitt liv med cirka 100 miljoner på banken? Hur många andra arbetslösa har den förmånen? I princip ingen.

Så! Det var bara det jag ville säga.

Häromdagen insåg jag hur snabbt jag blir påverkad av de människor jag möter. Det tar inte många sekunder innan jag får en viss känsla för personen i fråga, ibland positiv, ibland negativ. Och det är egentligen lite skrämmande. Självklart måste jag vara professionell och inte på något vis visa vad jag känner, för alla har rätt att bli bemötta på ett respektfullt och värdigt sätt och det har jag inga större problem med. Men mitt i min insikt om hur jag påverkas av de här människorna insåg jag snabbt att det här ju inte bara gäller mig, det gäller ju omvända vägen också! De som jag tar emot behöver inte heller många sekunder för att bilda sig en uppfattning om mig och eftersom jag är den första de möter när de kommer innanför våra dörrar så kan vårt möte lägga grunden för hela deras besök. Om jag på något vis har retat upp dem så bär de det med sig under resten av vistelsen och om jag varit vänlig och fått dem att känna sig vänligt bemötta så är det det de får med sig.

Jag har nog alltid tyckt att jag är lite av en servicemänniska, att jag har lätt för att ta människor och serva dem på bästa sätt. Men jag har egentligen aldrig funderat så mycket djupare över vikten av att jag och mina kollegor,  som då är den här första kontakten, öppnar upp för ett första positivt intryck – så det här blev en riktig aha-upplevelse. Jag blev nästan som nyfrälst och kände det som en mission att förmedla det vidare till mina kollegor och det är nog tur för dem att jag inte jobbar så många dagar den här veckan, för annars skulle jag säkert tjata hål i huvudet på dem i min iver att förmedla min nya insikt.

Kanske överanalyserar jag det hela, men det kändes så typiskt på något vis. Killen tog snabbt på sig rollen som den starka ”mannen” som kommer de svaga ”kvinnorna” till räddning och utan ett ord tog han över det hela som om det vore det självklaraste i världen. Lika självklart var det för de två tjejerna att gå åt sidan och lämna över till honom.

Det här var ju bara en liten händelse, som kanske inte någon annan än jag över huvud taget reagerade på. Men det fick mig att fundera över hur inrotade våra barn är i könsroller och om det är så här det är i skolorna och på träningarna hela tiden.