Jag har funderat över det här med att bli gammal, är det så att man oftast känner sig yngre än man egentligen är? Min mormor, som dog när hon var 93 år, sa någon gång när hon var i 85-årsåldern att hon hade ”hjälpt en gammal tant”. Vi insåg då att den ”gamla tanten” hon pratade om förmodligen var i hennes egen ålder, eller t.o.m yngre, men i mormors ögon var hon ändå en gammal tant – antagligen just för att mormor inte kände sig så gammal själv.  

Nej, jag tror som sagt att det är dags att ta ett krumelurpiller för nu tycker jag att det räcker – jag vill stanna där jag är!

Förra veckan höll de på med bokstaven C. Då fick de 10 ord som innehöll bokstaven C – ”cykel”, ”cirkus”, ”citron” osv. Hur enkelt blir det inte då? Fattar man bara logiken så är det ju ingen konst – vi tränar på C, alltså stavas alla dessa ord med C. Den här veckan är det ord som stavas med CK – ”smycke”, ”ficka”, ”tack” osv. Samma sak här, lätt att räkna ut att alla dessa ord stavas med just CK.

Nu är ju inte jag någon pedagog så det kanske bara är så enkelt att jag inte fattar grejen, men jag hade nog ändå gärna lagt in en och annan luring vid de skriftliga förhören för att ungarna ska tänka till och inte genomskåda systemet.

Jag är definitivt ingen anhängare av SD, tvärt om, och jag tycker att det budskap som de sprider är obehagligt. Men jag ställer mig frågan – gör dessa bojkotter mer skada än nytta? På det här viset är jag rädd för att SD får mer uppmärksamhet än de förtjänar och dessutom, vilket Gud förbjude, en och annan sympati.

Självklart hoppas jag att detta aldrig kommer att hända, för det vore nog det allra värsta som skulle kunna ske. Men OM det någon gång skulle bli så hoppas jag att jag kommer att agera som den vuxna i vår relation, för hur gamla jag och dottern än blir så är det ju ändå jag som är den mest vuxna, föräldern. Jag önskar innerligt att jag då gör allt som står i min makt för att försöka reparera den skada som skett, lyssnar till det hon har att säga hur ont det än gör, försöker få till en medling så att vi kan lyssna på varandra och försöka förstå varandra. Jag vill kunna vara den som säger ”Jag hör vad du säger och jag tar din upplevelse på största allvar. Vad kan vi göra för att du ska må bättre och för att vi ska kunna gå vidare”. Jag vill också kunna säga det viktigaste ordet av alla – förlåt.

Jag vill aldrig bli en människa som låter min stolthet gå före försök till förståelse och försoning – för då tror jag att det i slutänden ändå blir jag som står där ensam och bitter.

Undrar om det finns något namn för detta mystiska syndrom? Någon som vet?

- Jag vet inte vad jag ska rösta på, allt är ju bara skit!
- Men om man tänker så här: Om man är ung, då är ju sossarna bäst. Men om man jobbar, då är moderaterna bäst.
- Ja, det är ju sant.

Jag hoppas att de här tjejerna inte är representativa för gruppen förstagångsväljare för då blir jag mörkrädd – om det är på den här nivån de bestämmer sig för hur de ska rösta