Numera finns det sällan vaktmästare, kurator, skolsköterska eller skolvärdinna på skolorna. Vaktmästeriet är ofta utlagt på entrepenad och det kommer någon reparatör lite då och då och fixar det som behövs. Kurator och skolsköterska har mottagning några timmar per vecka och alternerar mellan olika skolor. Huruvida det finns någon form av skolvärdinnor vet jag inte, men jag tror att det är dåligt med det.

Varför glöms de sociala behoven hela tiden bort när man pratar om att förbättra skolorna? Det läggs en massa krut på hur man på bästa sätt ska ändra betygsskalor och annat, men man bryr sig inte om våra barn och ungdomars behov av vuxna i sin närhet. Vi kan inte lägga allting på lärarna – de är där för att ge eleverna en bra utbildning, sedan måste det finnas andra som kan ta hand om den andra biten.

Efter att ha surfat runt och läst lite olika artiklar gällande det här fallet inser jag att de är långt ifrån de enda hbtq-personer som har fått avslag av svenska migrationsverket, tvärt om så är det mycket få som fått stanna här i Sverige på de skälen.

Jag vill ju tro att jag lever i ett land där humanism och medkänsla råder, ett land där vi hjälper de svaga och utstötta, där vi väljer att fria hellre än fälla. Jag vill också tro att de människor som jobbar med så svåra frågor som just migrationsfrågor är väl pålästa och kunniga inom sitt område. Men jag har med åren börjat fyllas av ett tvivel och känner såna här gånger en skam över hur vårt land behandlar de som är hjälpsökande och som har det svårt.

Delsa och Pari har förmodligen bara en enda önskan i livet – att få bli accepterade precis som de är och att öppet kunna visa sin kärlek. Är det för mycket begärt?

Vi som är mest aktiva i den här gruppen är nog kring min ålder, plus och minus ett 10-tal år. Vi grottar in oss i gamla härliga minnen och diskuterar allt från skolmaten, lärarna, raggarsammandrabbningarna, diskoteken – ja allt som tänkas kan. Om någon som är yngre kommer med i den gruppen kan jag tänka mig att de ganska snabbt tröttnar, de har inte en aning om det som vi pratar om och kanske har de ännu inte uppnått den ålder då man uppskattar minnena från förr. Och kanske är det så att vi som har störst behov av den här gruppen inte längre bor kvar i Luleå, vi kanske behöver den mer än de som fortfarande finns kvar där. Vi har en inneboende saknad av det som en gång var vår trygghet och vår världsmetropol och när vi någon gång besökt vår hemstad har vi insett att inget någonsin kan bli som för och ingenting är sig likt.

Något som kanske förvånat mig mest i detta sammanhang är hur väldigt nostalgisk jag har blivit – jag går nästan omkring i något slags lyckorus sedan jag blev inbjuden i den här gruppen. Är månne även detta ett tecken på att jag börjar bli gammal?

Vad är det som gör att det blir så? Och vad är det som gör att en del människor tycker att de har de där lilla extra som gör att de är aningen bättre, aningen häftigare än de andra? Är det en egenskap man föds med, eller som man förvärvar? Handlar det om förklädd osäkerhet eller är de helt enkelt så självsäkra som de verkar?

Namn: Kristina. 
Stjärntecken: Kräfta.
10 ord som beskriver dig: Snäll. Otålig. Pratglad. Humoristisk. Lojal. Arbetssam (på jobbet). Lat (hemma). Social. Nattsuddare. Morgontrött.
Ordspråk/talesätt du gillar/lever efter: Lev fort.
Vad ville du bli när du gick i gymnasiet? Jag gick en yrkesutbildning för att jag snabbt ville ha ett jobb så jag kunde tjäna pengar och resa och leva loppan.
Hur gick det med den drömmen? Det gick bara bra, jag fick jobb, tjänade pengar, reste och levde loppan. Sedan, när jag blivit lite äldre och visare, har jag pluggat till två nya yrken. 
Vad var det viktigaste som hände under 2011? Oj, vad kan det ha varit…Att vi flyttade till stan, dottern bytte skola och hon och jag var äntligen och hälsade på min bästa väninna i Grekland.
På milleniumnatten, vad gjorde du då? Då förlovade jag och min man oss, stod på första parkett på Katarinavägen på Söder i Sthm och tittade på ett hejdundrande fyrverkeri och Europe som spelade.
Fem maträtter du lagar ofta: Köttfärssås och spagetti. Korv och makaroner. Lax. Tacos. Köttbullar.
Godisarnas topp 5: Cote dOr chokladelefanter. Sjöfrukter. Chokladferrari. Kick. CoCo. 
Vad skulle du göra om du vann 5 miljoner: Köpa en fin gammal lägenhet el en sommarstuga. Resa. Spara till dottern.
Fem saker du är bra på: (Oj, så många!) Socialisera. Vara mamma. Svenska språket. Jobba. Prata.
Tre du är dålig på: (Oj, så få!) Hålla ordning hemma. Laga mat. Gå och lägga mig i tid på kvällarna.
Fem hobbies eller saker du gillar att göra: Läsa. Blogga. Läsa bloggar. Umgås med nära och kära. Spela spel.
Fem som du INTE gillar att göra: Städa. Kliva upp på morgnarna. Tjata. Gå i affärer. Köa.
Det fulaste du vet i klädväg: Tunna knästrumpor med kjol som är så kort att det blir en glipa med bara ben.
Fem favoritleksaker: Hmm…leksaker har jag inte många, de enda jag kan komma på är datorn och mobilen.
Viktigaste världsfrågan: Krig och svält . 
Någon ovanlig talang: Har jag ingen, kan inte ens forma tungan till en rulle!

Så, finns det någon grupp från din hemstad – gå med! Finns det ingen – starta en!

De senaste fyra samtalen har kommit från samma telefonnummer. Redan vid första samtalet sa jag kort ”Nej tack, jag är inte intresserad så var vänlig att bocka av mig från din lista så ni inte ringer mig igen”. Men uppenbarligen blev det inte gjort då jag efter det har fått ytterligare tre samtal från samma ställe rörande samma sak. Så idag brast det totalt för mig. Redan i inledningen av samtalet kände jag irritationen stiga. En riktig försäljartyp med ett lite överlägset drag och skratt i rösten började prata och jag avbröt honom och sa ”Jag är inte intresserad och det har jag sagt till de som ringt de tre gångerna innan också”, svaret jag fick var ”Då har de glömt trycka på knappen, men Kristina – jag vill ändå höra hur du vill göra med ditt pensionssparande…”. Jag försökte klippa av honom, men han malde på. Till slut sa jag ”Men hur svårt kan det vara att förstå att jag inte är intresserad av att ta sånt här på telefon och att jag löser det på mitt eget sätt?”. Då fick jag till svar ”Men om du tycker att det är svårt att förstå att vi inte slutar ringa till dig, kan du då inte förstå att vi tycker att det är konstigt att du inte vill ha hjälp med ditt pensionssparande?”. Jag avslutade samtalet på ett sätt som jag egentligen inte alls tycker är passande i något sammahang  – jag lade på luren, orkade inte mer.

Ursäkta mig, men vem sjutton utbildar dessa telefonförsäljare undrar jag? Vem tror att jag blir mer sugen av att lyssna på en sådan arrogant och näsvis människa?

Jag förstår att folk måste ha jobb och att man ibland måste ta jobb som man kanske egentligen inte vill ha. Men jag förstår inte den attityden som numera finns bland försäljarna, att de inte kan ta ett nej utan en massa argumentation och ifrågasättande.

Jag tänkte bara informera om att jag kör imorrn, så om du vill ha skjuts någonstans för en mindre slant så är det bara att ringa eller messa .

Jag kollade upp avsändarnumret och såg att det gick till en kille boende i Söderhamn. Lite småelakt tänkte jag att jag kanske skulle skicka tillbaka ett meddelande och be honom komma och hämta mig i Gävle för skjuts till Söderhamn, men så elak är jag ju faktiskt inte.

Idag fick jag ett SMS, som avsändare stod endast ”Biblioteket”. Sedan löd texten Lånetiden håller på att gå ut. Låna gärna om i bibliotekets webbkatalog. 2012-01-27 Eddie’s bastard. För det första brukar aldrig den här kommunens SMS se ut på det där viset och för det andra har jag aldrig någonsin lånat boken Eddie’s bastard, har inte ens hört talas om den. Vi hade ändå ett ärende till biblioteket idag så jag visade upp meddelandet för damen i informationsdisken och hon tillkallade kollegor och alla var rörande eniga – de skickar aldrig ut sådana meddelanden.

För någon vecka sedan fick dottern ett SMS som var en avisering om att hon hade ett paket att hämta på något utlämningsställe i Piteå. Efter att dottern raderat det kom ytterligare ett SMS, denna gång från en dam som bad så mycket om ursäkt för att hon kommit på att hon lämnat ett felaktigt telefonnummer (dotterns) till företaget hon beställt varor ifrån och undrade om dottern kunde vidarebefordra aviseringen till henne. Men det kunde hon ju inte eftersom hon raderat det.

Jag bara undrar – varför är folk så slarviga?

Tack och lov är jag nöjd och glad över den uppväxt jag själv har haft. Men jag vet de som inte är det och jag önskar innerligt att deras föräldrar kunde ta till sig av Mymlans visdomsord -läs gärna hela inlägget.

Jag och maken har sedan den här säsongen började märkt en markant förändring mot förra året. Dels har den alldeles fantastiska tränaren som hon hade då slutat och dels har vi tyckt oss kunna ana ett stort elittänk av bl.a huvudtränaren. Maken hörde honom en kväll nämna något om ”plogarna” till en annan tränare, något i stil med ”Plogarna måste vi flytta ner”. De som alltså var lite försiktigare än de andra och inte släppte på för fullt dög inte i sin åldersgrupp utan skulle flytta ner till de yngre. I gruppen ”plogare” ingår min dotter.

Igår hände det så, dottern blev insatt i en annan grupp – tillsammans med ”huvudfotingar” som min man uttryckte det – alltså idel mindre barn. Och så fick hon börja om från början, samma tråkiga övningar som tidigare. Det slutade så klart med tårar och tandagnissel ”Varför får jag inte vara med mina kompisar?”.

Vi är ju inte dummare än att vi inser att det här är en taktik från klubbens sida. Flytta ner de ungar som inte ser ut att ha potential att bli nästa Maria PH (det är hennes klubb vi talar om), men låt dem fortsätta att tävla med sin åldersgrupp. Då blir de uttråkade på träningarna och utklassade på tävlingarna – och så slipper vi dem!

Så för att inte dotterns förtjusning till den här sporten ska omvandlas till att hon tröttnar på den och lägger skidorna på hyllan gör vi det enda rätta – säger upp henne från klubben och i stället låter henne åka till backarna tillsammans med sina kompisar och bara njuta och ha roligt. Så – UHSK – taktiken lyckades!