Ibland är det synd om människor, ibland inte. På aftonbladet.se står idag att läsa om två ”stackare” som fått livdstids fängelse på Filippinerna. De beskriver sin situation som värre än en mardröm som man inte kan vakna upp ur, de delar cell med fem andra personer som är dömda för grova brott såsom mord och narkotikabrott och får bara äta ris och vatten.
De är it-tekniker som enligt sin egen utsago har varit engagerade som datatekniska konsulter till en internetbordell. De betonar att de ingenting hade med sexhandeln att göra. Men, om du ställer upp och gör en hemsida för sexhandel, har du då inte att göra med sexhandeln i sig? Och, om du tar på dig jobb gällande just hemsidor så borde du väl kanske ta reda på vilka lagar och regler som gäller. När du gör en hemsida är du också ansvarig för dess innehåll och är det då olaglig verksamhet som bedrivs, ja då åker du dit.
Så, tycker jag då synd om de här två männen? Nej, inte ett dugg. De kan gott sitta där de sitter och fundera över etik och moral. Även om det inte skulle vara olagligt att sätta upp en sån där sida så finner jag det högt omoraliskt och tycker att det ändå säger en hel del om deras kvinnosyn och värderingar.
