Jag gick på högstadiet i slutet av 70-talet, gick ut 9:an 1978. Jag, som många andra, tyckte att själva skolan var skrutt, men trivdes nog ändå riktigt bra. Det var ju där kompisarna fanns. Det som slår mig när jag tänker tillbaka på den tiden var vilken trygg skola vi ändå hade. Hur många vuxna fanns det inte i vår närhet? Lärarna fanns ju så klart där, men det var så många andra som fanns i vår närhet. Det var skolsköterska, kurator, vaktmästare och skolvärdinna och de fanns där hela tiden. Vaktmästaren var ofta en lite bestämd herre som kunde ryta ifrån när det behövdes, han såg till att eleverna skötte sig och inte förstörde lokalerna. Kuratorn fanns till hands för de som kanske hade lite jobbigare problem. Skolsköterskan och skolvärdinnan kunde man söka upp när man kände för det, kanske handlade det bara om att få dra sig undan en stund och få lite lugn och ro. Vår skolsköterska var en äldre, mycket vänlig och klok kvinna. Henne gick jag till någon gång för att få en huvudvärkstablett och småprata lite grann med, hennes dörr stod alltid öppen för alla. Skolvärdinnan höll oftast till i uppehållsrummet och med henne kunde man prata om allt, hon fick nog ta hand om många brustna hjärtan.
Numera finns det sällan vaktmästare, kurator, skolsköterska eller skolvärdinna på skolorna. Vaktmästeriet är ofta utlagt på entrepenad och det kommer någon reparatör lite då och då och fixar det som behövs. Kurator och skolsköterska har mottagning några timmar per vecka och alternerar mellan olika skolor. Huruvida det finns någon form av skolvärdinnor vet jag inte, men jag tror att det är dåligt med det.
Varför glöms de sociala behoven hela tiden bort när man pratar om att förbättra skolorna? Det läggs en massa krut på hur man på bästa sätt ska ändra betygsskalor och annat, men man bryr sig inte om våra barn och ungdomars behov av vuxna i sin närhet. Vi kan inte lägga allting på lärarna – de är där för att ge eleverna en bra utbildning, sedan måste det finnas andra som kan ta hand om den andra biten.
