Dottern säljer majblommor. Ett bra ställe med mycket folk är centralhallen på sjukhuset, så när hon slutade skolan igår kom hon upp dit. Jag jobbade kväll så när jag hade min matrast höll jag henne sällskap (på behörigt avstånd så klart) medan hon gick omkring och sålde. På ganska långt håll såg jag att en äldre, berusad, smutsig och tandlös man kom raglande. I mina vuxna ögon alls ingen presumtiv kund, men i 10-åringens ögon en människa precis som alla andra så dottern stegade frankt fram till honom och sa ”Hej, vill du köpa en majblomma?”. Den berusade mannen, som alla andra gjorde stora lovar kring för att slippa komma i hans närhet, stannade förvånat upp och frågade vad hon sa och hon upprepade sin fråga. Han tittade länge på henne, log lite grann, klappade henne på axeln och svarade ”Nej tack”.
Där jag stod en bit ifrån kände jag hur jag blev lite tårögd när jag iakttog deras möte. Den här mannen, som livet gått hårt fram med, är säkert alldeles klart medveten om hur folk undviker honom och ser ner på honom. Ingen människa tar frivilligt kontakt med en sådan man utan tar långa omvägar för att slippa stöta ihop med honom. Någonstans i hans ögon tyckte jag mig kunna se en värme och glädje över att en liten tjej självmant stegade fram till honom på samma sätt som hon gjorde med alla andra.
Kanske var det så att min 10-åring faktiskt gjorde hans dag genom denna lilla gest som hon själv inte alls refleketerat över.
Åh va fint! Var stolt! Äsch, det är du ju.
Åh vad fint
Du kan vara stolt. Kram