10-år gammal och relativt ny inom sin sport börjar nu dottern få känna på den bistra verkligheten inom sporten. Det jag pratar om är slalom, något som hon fullkomligen älskar att hålla på med – än så länge. För två år sedan anmälde vi henne till en skidskola som stadens slalomklubb arrangerar. Med suveräna tränares hjälp lärde hon sig grunderna och de förde också över sin glädje för sporten på henne så det var inget tvivel om att hon ville fortsätta. Hon har tränat två kvällar i veckan under förra säsongen och även under denna, men då snön kom sent i år handlar det ju bara om ungefär tre veckor hittills.
Jag och maken har sedan den här säsongen började märkt en markant förändring mot förra året. Dels har den alldeles fantastiska tränaren som hon hade då slutat och dels har vi tyckt oss kunna ana ett stort elittänk av bl.a huvudtränaren. Maken hörde honom en kväll nämna något om ”plogarna” till en annan tränare, något i stil med ”Plogarna måste vi flytta ner”. De som alltså var lite försiktigare än de andra och inte släppte på för fullt dög inte i sin åldersgrupp utan skulle flytta ner till de yngre. I gruppen ”plogare” ingår min dotter.
Igår hände det så, dottern blev insatt i en annan grupp – tillsammans med ”huvudfotingar” som min man uttryckte det – alltså idel mindre barn. Och så fick hon börja om från början, samma tråkiga övningar som tidigare. Det slutade så klart med tårar och tandagnissel ”Varför får jag inte vara med mina kompisar?”.
Vi är ju inte dummare än att vi inser att det här är en taktik från klubbens sida. Flytta ner de ungar som inte ser ut att ha potential att bli nästa Maria PH (det är hennes klubb vi talar om), men låt dem fortsätta att tävla med sin åldersgrupp. Då blir de uttråkade på träningarna och utklassade på tävlingarna – och så slipper vi dem!
Så för att inte dotterns förtjusning till den här sporten ska omvandlas till att hon tröttnar på den och lägger skidorna på hyllan gör vi det enda rätta – säger upp henne från klubben och i stället låter henne åka till backarna tillsammans med sina kompisar och bara njuta och ha roligt. Så – UHSK – taktiken lyckades!
Bra agerat, men det är f*n för jä***gt! Men så här tycks det vara inom snart sagt varenda idrott. Usch.
Ja, det är riktigt sorgligt. Det kan ju faktiskt sätta spår hos barnen också, som så klart känner sig sämre och att de inte duger.
Nä, fy vad tråkigt. Jag blir så irriterad över sånt här!
Precis som du skrev i ett tidigare inlägg, så kommer de allra, allra flesta bara att bli glada (förhoppningsvis!?) motionärer inom sin gren. Och att då snäva av fältet i så tidig ålder…nej, det är åt skogen!
Bra agerat av er, men självklart jättetråkigt för Ellen. Hoppas hon får kul i backen ändå!
Ja, jag tror att det blir en bra lösning. Min gamle far, som ju själv är gammal slalomåkare och tillika tränare, är så arg över hur idrottsrörelsen har blivit med allt detta elittänk. Han säger att själva grundtanken med den är totalt borta och jag kan nog hålla med honom.
Man blir så arg!!! Har ju upplevt samma sak med fotbollen och tjejerna. Är du inte en spirande stjärna, då har du inget där att göra! Usch!
Fördelen med slalom är ju att ni kan dra iväg själva till en backe för att åka.. Det är värre om man älskar fotboll.. då behöver man ju rätt många människor innan det går att spela!
När det gäller Felicia försvann så har inte jag heller hunnit läsa boken. Jag tycker ändå att hon sagt det så fint. ”Vi är 9 barn med nio olika upplevelser”. Ska bli spännande att läsa den.
Kram!
Ja, det har du rätt i, det blir aningen svårare att spela fotboll på egen hand. Men man kan ju undra var vi är på väg, hur påverkar allt detta elittänkande barnen?