Det finns inga perfekta människor och således heller inga perfekta föräldrar. Men de allra flesta människorna försöker ju ändå göra sitt bästa efter de förutsättningar som finns. En dag kanske min dotter kommer att tala om för mig att hon tyckte att jag skötte mitt föräldraskap dåligt, hon kanske har upplevt sin barndom som mindre bra och tycker att hon på något vis kommit till skada. Hur skulle jag reagera då? Skulle jag surna till, svara emot och sedan idiotförklara henne – avfärda hennes upplevelse och dessutom tala om för henne att det hon säger inte är sant? Om hon skulle säga till mig att hon inte vill veta av mig längre, inte ha någon kontakt med mig – skulle jag då bara lägga locket på och låta det vara på det viset?
Självklart hoppas jag att detta aldrig kommer att hända, för det vore nog det allra värsta som skulle kunna ske. Men OM det någon gång skulle bli så hoppas jag att jag kommer att agera som den vuxna i vår relation, för hur gamla jag och dottern än blir så är det ju ändå jag som är den mest vuxna, föräldern. Jag önskar innerligt att jag då gör allt som står i min makt för att försöka reparera den skada som skett, lyssnar till det hon har att säga hur ont det än gör, försöker få till en medling så att vi kan lyssna på varandra och försöka förstå varandra. Jag vill kunna vara den som säger ”Jag hör vad du säger och jag tar din upplevelse på största allvar. Vad kan vi göra för att du ska må bättre och för att vi ska kunna gå vidare”. Jag vill också kunna säga det viktigaste ordet av alla – förlåt.
Jag vill aldrig bli en människa som låter min stolthet gå före försök till förståelse och försoning – för då tror jag att det i slutänden ändå blir jag som står där ensam och bitter.
Vad bra skrivet. Precis så vill jag också kunna agera gentemot mina döttrar. För oavsett hur gamla dom blir så är jag alltid deras mamma och alltså den vuxna i relationen, dom kommer alltid att vara mina barn. Men vilken mardröm om någon av dom skulle kasta fram att dom tyckte att jag var en dålig mamma
jag skulle så klart bli väldigt ledsen och säkert arg men sen måste man kunna bemöta sitt barn och lyssna på dess känslor, men ja det skulle säkert bli tufft.
Så bra skrivet. Jag tror inte du behöver oroa dig, men visst är det bra att tänka tanken.
Tack M-L och D. Det som föranlett mina funderingar är att jag tyvärr fått se föräldrar som reagerat på det mest underliga sätt. Men hur som helst så är jag så himla glad över att ha mina egna föräldrar som referensram, för om jag lyckas vara som dem behöver jag inte oroa mig.
Svar: Ja en BRA tidning utan sockersöta tips och puttinutt för oss med äldre barn skulle vara kanon. Jag skulle köpa den direkt. När barnen är små så får man hur mycket bra tips som helst men nu när dom är större, mina är 17 år, 15 år och snart 12 år, så behöver man andra sorters råd och tips. Och gärna en lite ”tuffare” tidning. Tänk en tidning som kunde våga ta upp frågor om hur gör man med pojk/flickvänner, sex, flytta hemifrån och alla sådana saker som man/jag funderar på. Jag behöver inte tips om bra mellanmål eller ”vilka skor behöver ditt barn”, jag behöver helt andra tips och råd. /Kram
det skulle vara tufft att få höra det av sina barn. men man skulle få hantera det, lyssna och prata och förhoppningsvis gå stärkt ur det..kanske t o m komma närmare sitt barn..
ha en fin dag !
kramen