Min hjälte för dagen är Daniel Pernikliski som skriver så klokt i sin krönika. Han fattar precis, jag kunde inte ha skrivit det bättre själv.
Jag har själv varit i den situationen att amningen blev näst intill en mardröm, men det är inget man så gärna pratar om verkar det som. I föräldragruppen som vi gick innan dottern föddes nämnde barnmorskan inte med ett ord att det kunde uppstå problem. Hon fick det att låta som att amning var det mest naturliga och självklara och enkla som fanns, det liksom bara skulle ske helt automatiskt – utan några bekymmer. När jag tänker tillbaka på BB-tiden är det enda jag minns hur personalen sprang in och ut i vårt rum, de drog och slet och klämde i mina bröst, den ena förordade amningsnapp, den andra förkastade densamma – allt var ett enda hysteriskt virrvarr kring amningen. Vår sköterska på BVC såg ut ungefär som om jag meddelat att jag strypt mitt barn när jag berättade för henne att jag fått rådet från amningsmottagningen (för övrigt den mest kloka människa jag träffat i dessa sammanhang) att jag skulle börja ge ersättning i stället för att amma. Men den lättnad och det lugn som infann sig hos mig när jag fått det rådet överväger precis allt, våra matstunder blev lugna och mysiga i stället för uppstressade, skrikiga och näst intill hysteriska och jag behövde inte längre gruva mig varje gång jag visste att det var dags att ge dottern mat.
Dottern fyller nio om några dagar och hon har alltid varit en högst välfungerande liten unge och hon har inga allergier och inga sjukdomar, trots den lilla mängd modersmjölk hon lyckats få i sig. Men ändå känner jag alltid ett litet styng i hjärtat när jag tänker på hur jag misslyckades med det allra mest primära – att ge mitt eget barn mat. Skulle vi börja prata lite mer om det här så kanske inte andra mammor skulle behöva känna likadant som jag – så därför gör det mig så glad när jag får läsa Pernikliskis kloka ord.
Så sant! Även om jag lyckats amma mina tre i ett år. Per unge. Men de har allergier i alla fall
Att de inte pratar om det på MVC är KANSKE för att de inte vill oroa mammor (och pappor) i onödan, eftersom det funkar för flertalet (tror jag, jag har ingen statistik). Däremot är det en SKAM att BVC så hårdnackat driver amningslinjen. Jag vet så många som fått ett nytt liv (nästan) när de gett upp amningen.
När jag slutade amma fick jag sova mer än två timmar i taget, eftersom de använde mina bröst som napp. Korkat, så här i efterhand, kan jag tycka. Jag hade kanske varit en gladare och piggare mamma om jag fått sova. Men jag har slutat ha dåligt samvete över det.
Det lustiga är att när jag har pratat om det här har det alltid funnits folk i min omgivning som berättat om liknande upplevelser, men de har inte vågat yppa det för någon just pga att de känner skam. Samma sak gäller nog det här med att alla inte känner en omedelbar moderslycka direkt när barnet kommer ut, det har jag förstått är ganska vanligt, men inget man pratar om.
Precis! Jag har en vän som fick barn via IVF (Provrörsbefruktning). Sedan blev det akut snitt. Och hon lyckades inte amma. Hon tycker hon misslyckats tre gånger om: Hon kunde inte bli med barn. Hon kunde inte föda barn. Och hon kunde inte amma. Hon har ju världens finaste barn och hon är en supermorsa.
Herregud vad vi skuldbelägger oss själva. Om vi kunde sluta med det! Och våga prata öppet om ”sånt här”.
Jag kom på det nu: Jag gillar inte Camilla Läckbergs böcker, men en sak har hon gjort bra: Vågat berätta om sina förlossningsdepressioner.
Bra inlägg!! Här, http://anjocapi.blogg.se/2009/november/amning.html, kan du läsa om mina åsikter kring detta!!
)
PS. jag gillar Camilla Läckbergs böcker! DS
Just det Pia, så var det! När jag skulle skriva det här inlägget så funderade jag över om jag hade skrivit om det förr, kände liksom igen ämnet. Men nu vet jag – det är på din blogg jag läst det förut!
Hahaha.. så kan det gå!!
)