När vi vuxna vill känna oss kloka och duktiga säger vi att de vuxnas konflikter inte ska drabba barnen. Men gör de inte alltid det på det ena eller andra sättet ändå? Jag tror nästan det. Om vuxna träter så färgar det av sig på barnen vare sig vi vill det eller inte. Alla vuxna har inte förmågan att bete sig som mogna och insiktsfulla personer utan låter, medvetet eller omedvetet, konflikterna även drabba barnen. I min drömvärld skulle det inte vara så, där skulle vi vuxna sätta oss själva åt sidan en stund och bara se till barnen, hur våra handlingar drabbar dem och vad vi kan göra för att de inte ska göra det. Vi skulle svälja vår stolthet och i stället se möjligheterna i stället för problemen, sätta barnen i första rummet och strunta i de konflikter vi eventuellt har med andra vuxna i barnens närhet. Jag är alldeles övertygad om att vi alla skulle må så mycket bättre då.
Absolut! Men ack så svårt. Sedan tror jag inte barnen far SÅ illa av att se att vuxna är osams. Om man kan bli sams, och förklara det. Kan man inte det, är det värre, och då ska man nog skilja på sig.
Nej, jag tror också att barnen fixar att se att de vuxna är osams. Men jag tänker mer på när man låter barnen komma i kläm…svårt att förklara exakt hur jag menar, men jag har ett färskt exempel som jag kan ta IRL vid tillfälle.