Jag har världens bästa förebilder – mina föräldrar! De har ställt upp för mig i vått och torrt, alltid funnits där för mig till och med nu när jag är vuxen. De är precis lagom, lägger sig inte i, tränger sig inte på, men ger tips och råd när jag behöver. Vi har daglig kontakt och jag blir på något sätt upprymd när vi träffas, för de ger mig hopp om framtiden. De får mig att inse att livet inte tar slut bara för att man blir gammal, de verkar trivas så himla bra med sina liv. De har hela tiden små projekt; far ut på dagliga cykelturer, långa som korta, planerar resor än hit och än dit och framför allt – hänger med i utvecklingen. Datorn används dagligen, nu har de också skaffat internetbank och ska börja betala sina räkningar på datorn (inte illa pinkat för en snart 83-åring och snart 77-åring). Deras hyresrätt ska mest troligt omvandlas till bostadsrätt och de är eld och lågor inför detta och har t.o.m blivit invalda i styrelsen av de yngre boende.
Precis som dem vill jag bli när jag blir så gammal och jag hoppas då att dottern kan se på mig på samma sätt som jag gör på mina föräldrar – med glädje, tacksamhet och stolthet.
Wow! Grattis!!! Mina är också super. Finns, och har alltid funnits, i alla lägen. Det gör jag också för mina barn. Det måste väl vara föräldrars viktigaste uppgift? Inte gå framför och kratta, utan stå bakom och ta emot om de faller.
Ja, jag hoppas sannerligen att jag aldrig glömmer vikten av att finnas där.