Nu när vi har varit i Stockholm har vi råkat ut för en del tiggare. Om dem skulle jag kunna skriva en hel del, men det tänker jag inte göra. Jag tänkte bara berätta om dotterns reaktion på de som går runt på pendeltåg och tunnelbanor och tigger. Det är ganska vanligt att det kommer in en person med en inplastad lapp där det står t.ex ”Jag är pappa till två små barn och ett av dem har en svår sjukdom. Jag har inte pengar till mat eller husrum för dem så snälla hjälp mig med ett bidrag”. Dottern, som älskar att åka tunnelbana och pendeltåg, funderade en stund och så sa hon ”Det är nog ett ganska roligt jobb det där ändå. Men jag tycker inte att man ska tigga. Jag skulle i stället kunna gå runt och dela ut mattekluringar till folk”.
Och jag håller nog med henne, jag skulle bli gladare om jag fick en mattekluring än ett tiggarbrev.
Ha ha. Men att hon tyckte det verkade roligt? För att de får åka t-bana och pendeltåg då?
Jag tycker det är JÄTTEjobbigt med tiggeri. Vår variant här i stan är de där som spelar dragspel utanför systemet på Ersboda. Ibland är de utanför ÖB. Fast att säga att de spelar dragspel vet jag inte om jag borde kalla det, det låter som de ”håller på o stämmer”. Jag ger aldrig nåt. Det har hänt att jag gjort det för länge sen, i situationer där jag upplevt att det fanns risk att personen skulle bli otrevlig annars. Borde inte det ses som ett rån, när jag tänker efter?!
D: Ja, det är själva åkandet som hon gillar, tyckte väl det verkar som en dröm att få göra det hela dagarna.
U: Håller med dig, jag gillar alls inte det här med tiggerierna och blir ledsen över att det har blivit ett stående inslag i vårt samhälle. Och gillar heller inte dragspelarna, det låter förjäkligt!