…dödas en kvinna i Sverige av sin partner!!!
Archive for juli, 2010
Var tredje vecka…
lördag, juli 31st, 2010Lyckligt lottad
lördag, juli 31st, 2010Jag har världens bästa förebilder – mina föräldrar! De har ställt upp för mig i vått och torrt, alltid funnits där för mig till och med nu när jag är vuxen. De är precis lagom, lägger sig inte i, tränger sig inte på, men ger tips och råd när jag behöver. Vi har daglig kontakt och jag blir på något sätt upprymd när vi träffas, för de ger mig hopp om framtiden. De får mig att inse att livet inte tar slut bara för att man blir gammal, de verkar trivas så himla bra med sina liv. De har hela tiden små projekt; far ut på dagliga cykelturer, långa som korta, planerar resor än hit och än dit och framför allt – hänger med i utvecklingen. Datorn används dagligen, nu har de också skaffat internetbank och ska börja betala sina räkningar på datorn (inte illa pinkat för en snart 83-åring och snart 77-åring). Deras hyresrätt ska mest troligt omvandlas till bostadsrätt och de är eld och lågor inför detta och har t.o.m blivit invalda i styrelsen av de yngre boende.
Precis som dem vill jag bli när jag blir så gammal och jag hoppas då att dottern kan se på mig på samma sätt som jag gör på mina föräldrar – med glädje, tacksamhet och stolthet.
Märkt för livet
torsdag, juli 29th, 2010
Ja, så är den då gjord – min tatuering. Jag hade laddat för det här ett bra tag, bestämt mig för vad jag ville ha och vart den skulle sitta. Men jag var inte helt övertygad om exakt hur den skulle se ut, det hade jag tänkt mig att de vänliga människorna på tatueringsstudion skulle hjälpa mig med. Att jag skulle ha dotterns namn och en olivkvist visste jag, hade med mig ett par bilder på olika olivkvistar men visste inte riktigt var de skulle placeras i förhållande till namnet.
Så steg jag då glad i hågen in på den välkända tatueringsstudion på Söder i Stockholm. Den ligger ganska nära den adress jag bodde på när jag bodde på Söder, så jag har gått förbi där många många gånger och funderat över hur det såg ut där inne, vad det var för typ av människor som tatuerade och som tatuerade sig. Nu skulle jag äntligen få se. Min enda erfarenhet av sådana ställen är från de tv-program jag gärna ser; LA ink och Miami ink, och där verkar alla så snälla, vänliga och hjälpsamma med att få till ett riktigt bra motiv. Men riktigt så var det inte, kan jag säga. Jag bemöttes av en något blasé och nonchalant tjej i ”receptionen” och han som skulle göra min tatuering pratade inte mer än absolut nödvändigt – dessutom bara på engelska. Så där fanns ingen hjälp att få. Så det slutade med att jag för tillfället uteslöt min olivkvist och bara gjorde namnet, sedan får jag väl hoppas att jag kan hitta någon snäll tatuerare någonstans som kan hjälpa mig att få till den någon gång i framtiden.
Gjorde det ont då? Ja, det kan jag säga att det gjorde. Det var alls inte den värsta typen av smärta jag känt, jag har ju faktiskt både fött barn och dessutom mer eller mindre krossat min axel och jämfört med det var själva smärtan som en smekning. Men jag tror inte att jag varit med om något så irriterande förut, detta envisa stickande framkallade värsta ilskan inom mig och jag är glad att jag inte gjorde något flertimmarsmotiv för då hade nog smockan hängt i luften är jag rädd.
Lycka för dottern är…
torsdag, juli 29th, 2010
En stor och välfylld kiosk.
Lycka för mamman är…
torsdag, juli 29th, 2010En svalkande kalasgod frappuccino från Ben&Jerry’s.
Mer krokar åt folket!
måndag, juli 26th, 2010
Visst måste det väl ändå vara 99,9% män som designar allmänna toaletter? Jag menar, vi kvinnor bär oftast med oss en handväska och ofta också några kassar när vi uppsöker en sådan, och vart har de då tänkt att man ska göra av sin handväska och sina kassar när man sitter på toa? Det är ju mer regel än undantag att det är blött och äckligt på golven på dessa toaletter och inte sjutton har jag lust att ställa ner min handväska och mina kassar där då!
Nej, framför åtminstone EN rejäl krok på väggen på varje allmän toalett!
Vad är skillnaden mellan min tusenlapp och din tusenlapp?
fredag, juli 23rd, 2010Varför är inte allas pengar lika värda? Jag menar att på många ställen bemöts kunder/gäster på så olika sätt. T.ex när jag går in i en tatuerarstudio är inte personalen så där översvallande glada över att se mig, eller om en pensionärsbuss stannar till vid det hippa fiket String vid Nytorget i Sthlm hoppar inte personalen jämfota av glädje. Men det är ju faktiskt så att jag betalar exakt lika mycket för min tatuering som den stentuffa killen som redan har ett gäng tatueringar och gammfolket på pensionärsresan betalar lika mycket för kaffet som det balla söderfolket.
Djävulens advokat?
torsdag, juli 22nd, 2010Ibland undrar jag hur det känns att vara advokat. Att sitta där i rätten och försvara människor som helt uppenbart är mördare, våldtäktsmän eller som har förgripit sig på barn. Att försvara dem, göra allt som står i sin makt för att de ska få så lindrigt straff som möjligt. Att vända och vrida på precis allt och försöka hitta kryphål och utvägar trots att klienten kanske utfört de mest vidriga handlingar. Vad är det som driver de advokater som tar sig an de uppmärksammade mål som vi kan läsa om i tidningarna? Vad är det som gör att någon vill sitta där och försvara och försöka få strafflindring för Englas mördare, Emmas ex-pojkvän, Hagamannen, Riccardos mördare etc? Jag förstår det inte, men så är jag ju inte någon jurist heller.
Idag blev jag irriterad över att läsa i Aftonbladet om hur Emmas ex-pojkväns advokat försöker få strafflindring för honom för att Emma ej hörts i rätten, detta för att hon är omöjlig att höra då hon efter den misshandel ex-pojkvännen utsatt henne för har fått svåra hjärnskador som gör att hon inte kan prata och har problem med minnet! Det skulle alltså innebära att det är bättre att misshandla någon så grovt att de blir omöjliga att höra i rätten än att ”bara” misshandla dem lite grann så att de fortfarande kan prata och minnas vad som hänt - jag må vara dum, men jag fattar ingenting.
