Läste en krönika av Amanda Widell och det slog mig att hon har så himla rätt. Vad är det som gör att vi mammor är så rädda för att vara obekväma på våra arbetsplatser när vi måste skynda iväg för att hämta våra barn eller stannar hemma med dem när de är sjuka? Hon skriver så väldigt klokt om detta här.
Jag känner mig träffad av ditt inlägg. Jag har ständigt dåligt samvete, antingen mot jobbet för att jag är hemma med sjukt barn, el mot sonen för att jag åker till jobbet när han inte är helt kurant. Han är verkligen infektionskänslig så jag ses säkert både som överbeskyddande o simulant…
Visst är det märkligt att vi ska gå omkring och känna det så! Herre Gud, barnen är ju det viktigaste vi har.
Att papporna reser sig mitt i en mening på ett möte, för att hämta ungar, är ju för att alla tycker de är så duktiga som hämtar barn på dagis. Att mammorna gör det, är liksom bara självklart. Kvinnor bedöms, bemöts, betygssätts och beröms på ett helt annat sätt än män, eftersom mannen är norm.
Fast vi kanske också behöver lära oss att vara mer självklara i det vi gör och inte ursäkta oss.
Absolut! Sluta ha dåligt samvete.