Ikväll har jag varit på ett ganska intressant möte. Det var ett möte för alla flickor i dotterns klass, och så föräldrarna förstås. Det var skolan som hade kallat till detta möte med anledning av att det är väldigt mycket tjafs i tjejgruppen, mycket energi går åt till onödiga konflikter och bråk. Egentligen är det en bunt jättemysiga och roliga tjejer, men det kanske är så att de alla är lite för lika; viljestarka, envisa och framåt. Det leder till att det hela tiden är en kamp om vem som ska bestämma, vem som ska vara med vem osv och det blir så klart jobbigt för alla inblandade.
Det känns jätteskönt att vi har mycket kloka lärare och fritidspersonal, som ser problemen och snabbt vill ta itu med dem. Dessutom är det idel kloka föräldrar som verkar engagerade och villiga att hjälpa till att få en förändring. Men det som gjorde mig aningen fundersam på kvällens möte var att det av 13 föräldrar endast var en (!) pappa där. Ju mer jag tänker på det desto mer börjar jag undra om det inte hade varit bra om det hade varit många fler pappor där, kvinnor och män har ju lite olika sätt att lösa och hantera konflikter så det kanske hade varit bra att få ett manligt perspektiv på det hela.
Sedan är det ju intressant att fundera över varför det var så att inte fler pappor slöt upp…
Intressant! Hur kommer det sig? Vill inte papporna? Tillåter inte mammorna det – VILL de gärna gå själva? I så fall borde väl papporna ta strid om att få gå? Hade de gått om det gällt sönerna? Tycker de bara att tjejerna tjafsar? Tycker de att kvinnor bäst löser tjafset?
Och du har helt rätt: Klart det behövs både kvinnors och mäns synpunkter.
Jag tänkte på det idag, att det skulle vara intressant att se hur fördelningen skulle se ut om det kallas till möte som gäller pojkarna. Kanske annorlunda.