På dotterns begäran har vi köpt de tre första Sällskapsresan-filmerna, så igår kväll var det dags att kolla på den första. Jag minns så väl hur fantastiskt rolig jag tyckte den var när den kom ut, något av det bästa jag hade sett. Så jag tyckte att det skulle vara jätteroligt att få se den igen.
Men så besviken jag blev, det var lätt att hålla sig för skratt och endast ibland kände jag att munnen drogs till ett litet leende, men det mesta gick liksom bara förbi. Men sinne för detaljer har jag, så jag hann faktiskt uppfatta två saker – dels att Gösta Ekman hade världens minsta biroll som hotellstäderska som tittade in och ut ur ett rum ett par sekunder och dels att Hollywood-frun Lena Jolton hade en lika liten biroll som flygvärdinna.
Ikväll laddar vi för 2:an, Snowroller, ska bli intressant att se hur den håller sig. Men dottern är nöjd, hon gillade filmen starkt i alla fall.
Hahaha, jag veeet!! Man blir så deppig för man minns ju hur rolig man tyckte den var.. då!!! ;o)
)
Det är som när vi samlade alla Hitchcock-filmerna.. De flesta var ju lika bra som tidigare, men t ex Fåglarna blev ju nästan en komedi då trickfilmningen var så tydlig.
Man ska nog egentligen lämna det gamla och inte se om det – fortsätta leva i villfarelsen att det var så himla bra.
Aldrig se om filmer eller läsa om böcker, som man tyckte om. Man blir bara besviken. Om det gått många år, alltså.
Nej, det är nog rätt. Minns hur mycket jag gillade Mac Cahan och så såg jag ett halvt avsnitt för några år sedan när det kom i repris och hur dåligt var inte det?
Det gäller att vara ett steg före när de kommer i den här åldern.. Jag kan verkligen rekommendera en Cope-kurs för tonåringar som kommunen tillhandahåller. Den är gratis och superbra..