Igår hade jag och dottern en riktig urladdning, ett storbråk kan man nog kalla det. Det pågick en lång stund, men självklart blev vi sams efteråt – som alltid. Det som hände resulterade dock i att mitt självförtroende som mamma sjönk väsentligt och jag började starkt ifrågasätta min mammaroll och om jag verkligen sköter den så bra som jag borde. I morse satt känslan kvar och när jag satt på bussen på väg till jobbet började jag fundera över mig själv; vem jag är, vad jag gör och vad jag inte gör och blev ganska nedstämd av mina tankar.
Från det vi är små får vi lära oss att alla människor är bra på nånting och då jag började fundera över vad jag egentligen är bra på tog det liksom stopp – vad sjutton är jag egentligen bra på? Ingenting känns det som. Jag är inte bra på att laga mat, inte på att baka, inte på att städa, inte på att spara pengar, inte på att ha bra tålamod och inte på att vara mamma – i alla fall känns det så just nu.
När jag söker jobb, vilket jag faktiskt är ganska bra på, så tycker jag inte att det är några större problem att på intervjuer svara på vad jag har för bra och dåliga sidor. Men då gäller det jobbet och där har jag hyfsat bra självförtroende, jag vet vad jag kan och jag vet också mina begränsningar. På det privata planet, och gällande självkänslan, är allt så himla mycket svårare.
Men, som tur är brukar mina svackor inte hålla i sig allt för länge, så snart kanske jag kan intala mig sjäv att jag åtminstone duger och kanske är lite lite bra på nånting i alla fall.
Ja du, där är vi lika du och jag och miljoner andra människor också, även om det inte gör saken lättare
För att nämna något kan jag i alla fall säga att du är en god vän, bra lyssnerska (och praterska 
), en alldeles good-enough mamma. Du är humoristisk och kvick. Kram på dig.
Tack snälla Eva!
Du skulle ALDRIG ha en sån underbar, klok, verbal, snäll, smart, tuff, rolig, kvicktänkt tjej som är så välmöblerad i skallen, om inte DU varit den du är.
Tänk på ungar som växer upp i familjer där föräldrarna super, slåss, knarkar, är psykiskt sjuka, skiter i sina ungar eller är elaka. Hur dåligt självförtroende har de? Och tänk att det blir folk av de flesta i alla fall.
Och tänk att det är HEMMA man ska ha högt i tak. Det är där man testar var gränsen går, det är där man lär sig vad som är rätt och fel. Så man har förstånd att uppföra sig när man är borta.
Och var stolt över att du har en dotter som du BEHÖVER argumentera och bråka med. Det kommer att vara en av hennes allra största tillgångar i livet. Visst hade det varit enklare om du haft en unge som gjorde som du sa, med ett leende på läpparna och sa ”Ja, lilla mamma”, till allt du sa. Skulle du vilja ha en sån unge???
Nu sträcker du på dig och är stolt över allt BRA du gör. Ingen är perfekt, och det dåliga vi gör, får vi hacka i oss.
Och så är jag säker på att du bett om ursäkt om du betett dig illa. Ni blev ju sams!
Tack snälla Doris, du har nog rätt i det du säger. Men ibland känns det bara som att jag är den uslaste mamman i världen och då är det inte pga hur hon beter sig, utan mer hur jag beter mig som blir mitt problem. Men som sagt, det går över och det har det nog så sakteliga börjat göra nu.
För det första: Det är min bestämda tro och uppfattning att barn, om de får mycket trygghet och kärlek i övrigt, alldeles utmärkt kan hantera att se att mammor och pappor också har känslor och kan bli både arga och ledsna ibland! Om man dessutom pratar om saken efteråt, när känslorna har svalnat, så har säkert både barn och vuxen lärt sig en hel del på kuppen.
För det andra: Ingen kan vara bra på allt, hur läskig vore man inte som människa då? Du är ju klok som en bok, omtyckt av många och rolig som få, bara för att nämna några saker. Vad gör det då att du inte är någon mästare i köket eller att du kanske aldrig kommer bli chefsekonom?
För det tredje: Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke!
(Som Maria Lundkvists rollfigur i ”Sally” så klokt påpekade)
Tryck gasen i botten och intala dig själv att DU DUGER SOM DU ÄR!
Oj Stina, tack! Nu har det gått några dagar, allt har varit lugnt och den värsta ”ångesten” har lagt sig (efter att sett flertalet personer med riktig ångest hade jag lovat mig själv att ALDRIG missbruka det ordet igen, därav citattecknen). Jag har fått bevis från E att jag duger och inte är sämst så jag har ryckt upp mig och gått vidare. Måste nog lära mig hantera detta dock, för jag är medveten om att dessa bråk bara är en droppe i havet jämfört med de som förmodligen kommer att dyka upp när tonårstiden kommer – ve och fasa!