Blåst på konfekten

Familjen J har idag köpt sin absolut dyraste godispåse någonsin och det var dotterns lördagsgodis! En torghandlare hade dukat upp ett fantastiskt godisbord och glad i hågen föreslog jag dottern att hon kunde köpa sitt lördagsgodis där. Hon plockade ner några bitar – som i.o.f.s var väldigt stora, några gigantiska, men jag tänkte att hon kan väl spara till nästa helg också. När det var vår tur att betala slöt maken upp och både hans och mitt och även dotterns ansiktsuttryck när försäljaren sa priset måste ha varit oslagbart. Påsen kostade 150 kronor! Chockskadade som vi var betalade vi snällt, tog påsen och gick därifrån. Såg någon skylt om att det kostade typ 28 kr/kilo – kanske skulle ha kollat in den skylten lite noggrannare innan vi handlade.

Nåja, liknande sak har hänt förr. Min moster fyllde 80 förra sommaren och jag och min bror skulle köpa en present till henne. Det är inte helt enkelt att komma på vad man ska köpa till en 80-årig dam som har precis allt, men så kom jag på att en snygg sjal att ha till kappan kanske kunde vara nåt. Det handlade ju om en 80-årspresent så vi tyckte nog att vi kunde lägga ut några hundra var åtminstone för att hitta något fint. Jag och dottern åkte in till stan, stegade in på en butik som säljer damkläder och jag gick frankt fram till damen i kassan och sa ”Vi vill titta på en dyr sjal”, expediten var mycket  tillmötesgående och hjälpsam och plockade fram ett par stycken som var snygga och nog skulle passa till mosterns svarta kappa. Jag tänkte plocka för mig en av dem och gå och betala, men så slog det mig att jag nog ändå måste fråga vad den kostade, ”975 kronor” svarade expediten lätt. Nästan 1000 kronor för en bit tyg! Jag vet inte hur jag tog mig ur butiken, men stammade fram något i stil med att jag skulle ringa min mamma och kolla färgval först och återkomma sedan – av någon konstig anledning skämdes jag för att säga att det var alldeles för dyrt. När jag och dottern kommit ut ur affären sa jag till henne ”975 kronor för en sjal, det är ju helt sjukt!”. Då sa dottern ”Men mamma, du får faktiskt skylla dig själv när du går in i affären och säger att du vill ha en dyr sak”. Helt rätt. Sedan fick jag av min svägerska veta att jag hade gått in i Umeås mest exklusiva klädesbutik, så egentligen borde jag inte ha varit så förvånad.