Jag har precis läst klart boken ”Familjens projektledare säger upp sig” och jag kan väl enkelt sammanfatta den med att det inte är någon ”Må bra-bok”, för jag blev ruggigt irriterad. Men jag antar att det också var tanken med hela boken. Hur som helst så kan jag varmt rekommendera den – men var då medveten om att den sannolikt inte kommer att förbättra ditt humör. Den är skriven av Gunilla Bergsten, som fram tills nu var helt okänd för mig.
Ett par rader på slutet kändes himla viktiga, det står ”Vi måste låta bli att fostra duktiga flickor. Lösningen är inte bara att vi kvinnor fostrar våra söner till mer jämställda män. Det viktigaste är att fostra våra tjejer till lata flickor. Flickor som tar plats, tar för sig och inte servar någon”. Klokt sagt, tycker jag.
Jag läste den när den kom ut, och den är bra. Jag sa upp mig som logistikminister för ganska många år sedan. Vi lever hyfsat jämställd, jag och Maken. Eller till och med riktigt jämställt. Men när barnen var små var det jag som hade allt i mitt huvud. Alla läxor, gympapåsar som skulle packas, utflykter, matsäckar, födelsedagar och så vidare. När jag skulle resa bort några dagar skrev jag listor. Inte för Makens skull, utan för barnens. Jag ville inte att de skulle komma till skolan utan att ha gjort läxan, eller missa gympan.
Jag skrev: Måndag: Nisse matteläxa, Pelle matsäck, Olle fotboll. Tisdag: Nisse gympa, Pelle engelska glosor, Olle veckans ord. Sådär höll jag på. Tills jag insåg att det var korkat. Och det gick förstås alldeles utmärkt.
Precis, det kanske inte blir som det brukar bli, som kvinnan vill men kan bli alldeles bra ändå.
Men ibland tycker jag nog att vi kvinnor är ganska bra på att ta på oss skulden också, vi säger att vi själva rår för att det blivit så här och jag kan nog inte riktigt hålla med där.
Läs boken Eva, den ligger på jobbet.