mars 20, 2010 by mammispammis
Läste i Expressen idag att SKL (Sveriges kommuner och landsting) föreslår noll kronor i löneökning för sin personal, vilket innefattar bl.a undersköterskor. Samtidigt har landstingsråden i Västerbotten lämnat ett förslag på höjning av deras löner, 10.000 kronor/månad – en av anledningarna till det ska vara att de fått ökade arbetsuppgifter. Då undrar en liten landstingsslav som jag – vem sjutton har inte fått det?
Men det är skillnad på lort och pannkaka!
Category Blandat | Tags: Arbete,Politik | 2 Comments
mars 17, 2010 by mammispammis
Råkade snubbla förbi kartongen med gamla dagböcker idag och satte mig ner för att läsa – herre Gud vilken liten barnrumpa jag var när jag tyckte att jag var så stor och mogen! De är från tonårstiden, 7:an till 9:an ungefär, och jag minns hur missförstådd jag tyckte att jag var, att föräldrarna ingenting fattade eftersom jag tyckte att de behandlade mig som om jag var ett litet barn. Men så här i backspegeln inser jag ju att jag verkligen var ett omoget litet barn också, ingenting annat.
När jag gick i 7:an skrev jag om min ”stränga och gammelmodiga pappa” som inte ville låta mig sova över på Piteå havsbad på midsommar. I stället körde han oss dit och hämtade oss vid 03-tiden (!) på natten och det tyckte jag var strängt! Jag kan bara säga att jag ALDRIG skulle låta min 13-åriga dotter tillbringa midsommar på ett sådant slagfält som det då var på Piteå havsbad. Inte nog med det så satte sig den ”stränga och gammelmodiga pappan” i bilen dagen efter och skjutsade oss till Brännaberget i Överkalix dagen efter, och hämtade oss där ungefär samma tid den natten! Luleå-Piteå enkel resa på den tiden 5.5 mil, Luleå-Överkalix cirka 10 mil. När jag sedan gick i 8:an och 9:an var det inga problem med översovningen utan då var det fritt fram att åka iväg med tältet och stanna borta över hela midsommarhelgen. När jag gick i 9:an åkte mina föräldrar till Finland och kom hem med – EN LIMPA CIGARETTER till mig!
Nu sitter jag bara och funderar på hur jag bäst förstör dessa dagböcker, slänga dem i soprummet kommer inte på fråga, det får nog bli en liten brasa här ute och jag tänker stå kvar och försäkra mig om att vartenda blad förvandlas till svart kol.
Category Blandat | Tags: Barndom,Nostalgi | 7 Comments
mars 14, 2010 by mammispammis
I dagens Expressen kan man i tv-krönikan läsa ”Salem Al Fakir har nog musikalisk kvalité men var blek som artist. Det känns svårt att gilla honom. Och hans billiga kupp fungerade inte alls i tv. De flesta tittare såg inte ens att skämtpianisten var babykomikern Björn Gustafsson.” Nu har väl inte jag och denne krönikör så väldigt mycket gemensamt, han är man och jag är kvinna, han är gammal och jag är ung…hmm, nu tog jag i, men han är åtminstone ett antal år äldre än mig antar jag, men nog är han väl ändå lite ute och cyklar? Ser han verkligen inte vilken pojkaktig charm och musikalisk glädje Salem utstrålar? Och hur kan han säga att Salem nog har musikalisk kvalité? Vart jag mig i världen vänder så hör jag alltid samma ord uttalas i samband med hans namn musikaliskt geni, men det tycks också ha gått denne surmulne tv-krönikör förbi. Sedan kallar han Björn Gustafsson babykomiker, vad han nu menar med det, och menar att den ”billiga” kuppen inte fungerade i tv, hemma hos oss skrattade vi i alla fall gott åt den.
Skit samma – han får väl tycka som han vill. JAG tycker i alla fall om både Salem Al Fakir och Björn Gustafsson – så det så!
”>
Category Blandat | Tags: TV | 2 Comments
mars 14, 2010 by mammispammis
Dregen (Backyard Babies) och hans nyblivna fru skänkte rättigheterna till sitt bröllop till tidningen ”Situation Stockholm”. Något för Viktoria och Daniel att ta efter?
Hur som helst – hatten av för Dregen m fru.
Category Blandat | Tags: Kändisar | 6 Comments
mars 10, 2010 by mammispammis
Ibland kan man höra folk diskutera vilket handikapp som skulle vara värst att ha och vilket man helst skulle vilja ha om man var tvungen att ha något och fick välja – vilket jag väl aldrig någonsin har hört talas om att någon fått, men… Jag har själv befunnit mig i sådana diskussioner och då har frågan kommit upp huruvida jag skulle välja att vara döv eller blind och jag, liksom många andra sa då att dövheten skulle vara att föredra framför blindheten. Det här var innan jag utbildade mig till tolk och började jobba med döva människor, för då fick jag insikt i hur deras liv tedde sig och kände att jag nog faktiskt mellan två onda ting skulle välja blindheten. Visst, att leva i ett totalt mörker och väldigt ofta vara beroende av andra människor för att klara mig skulle kännas mycket olustigt och obehagligt. Men med dövheten följer något som jag tror skulle vara än värre, ensamheten. När jag pratar om döva i det här sammanhanget menar jag de som bland de initierade kallas vuxendöva – personer i vuxen ålder som av en eller annan anledning förlorat sin hörsel. För pratar vi barndomsdöva – personer som är födda döva, så kommer allt i en annan dager, de växer upp som döva, får teckenspråket som sitt första språk, går i skola med andra döva och skaffar sig ett socialt liv tillsammans med dem. Men de vuxendöva lever under helt andra förutsättningar.
Ponera att jag skulle vakna stendöv i morgon bitti (och då inte ha den utbildning och kunskap om dövhet som jag har). Det är ju inte så att jag då per automatik lärt mig teckenspråket i och med min dövhet och det har inte min omgivning gjort heller. Nej, jag har hastigt och (o)lustigt tappat all min förmåga att kommunicera, visst jag har talet kvar och kan prata, men vad andra sedan säger till mig har jag ingen aning om. De som är födda döva tränar ofta upp en förmåga att avläsa på läpparna när folk pratar med dem, men den förmågan har ju inte jag idag och inte heller i morgon bitti. Det första som skulle hända mig var att jag inte skulle kunna höra vad min familj säger till mig, skulle det vara något jätteviktigt de vill ha sagt så skulle de väl förmodligen skriva ner det på en lapp så att jag kunde läsa, men de där små samtalen som man hela tiden har skulle helt dö ut. Mina vänner och bekanta skulle sakta, men säkert försvinna ut i periferin, för hur roligt är det att umgås med en människa som inget hör? Det blir bara jobbigt och konstigt och konstlat så de skulle börja undvika mig och sluta höra av sig. Mitt jobb skulle jag inte kunna behålla, för där krävs min hörsel i allra högsta grad, så jag skulle förmodligen bli sjukskriven till att börja med och sedan skulle diverse arbetsmarknadsinsatser sättas in och jag skulle få ”arbetsträna” i något arkiv eller något annat ensamjobb där det inte krävs att jag hör. På rasterna skulle jag sitta lite ensam på kanten, eller kanske hoppa över att gå till fikarummet eftersom det ändå bara blir jobbigt att sitta och känna sig utanför. När släkt och familj skulle träffas, för de skulle ju inte bara kunna försvinna ifrån mig i alla fall, skulle jag sitta där vid matbordet och i soffan och se alla andras munnar röra sig, ibland ser jag att alla skrattar till och då skrattar jag lite grann också, bara för att inte verka helt dum. Då och då skulle någon luta sig fram mot mig och halvskrika och röra övertydligt på munnen och säga ”Vi pratar om en på jobbet som berättade en så rolig historia”.
Dövhet är ett i allra högsta grad socialt handikapp och det utanförskap som det kan innebära skulle förmodligen totalt ta knäcken på mig. Sedan finns det ju ett annat handikapp som benämns dövblind och det skulle vara så fruktansvärt så det vill jag inte ens tänka på!
Category Blandat | Tags: Livet | 3 Comments
mars 10, 2010 by mammispammis
När jag gick förbi almanackan på väggen i köket såg jag att det är Edla som har namnsdag och då kom jag att tänka på den enda Edla jag har träffat i mitt liv. Det var när jag var liten, kanske i 7-9-årsåldern. Hon var sömmerska och kom hem till oss några gånger då och då och sydde upp en liten kollektion till var och en i familjen, och även lite till hushållet. Hon bodde inte i Luleå (där vi bodde då) utan någonstans i Gällivaretrakten, så hon packade en väska, satte sig på tåget och kom och sov hos oss några nätter medan hon sydde och såg till att våra garderober förnyades. Sedan åkte hon hem för att återkomma nästa säsong. Låter ganska lyxigt, tycker jag.
Category Blandat | Tags: Nostalgi | No Comments
mars 10, 2010 by mammispammis
Här sitter jag mitt i natten och funderar lite smått på hur dottern har det. För första gången är hon på ett övernattningsläger på 4H-gården och kring 23-tiden kom ett mess på mobilen ”Jag kan inte sova”. Jag försökte skriva några uppmuntrande rader tillbaka och föreslog att hon skulle ta fram en bok och läsa sig trött, men fick då svaret ”Det är inte lämpligt och jag är inte så glad. Alla andra sover”. Åter igen försökte jag uppmuntra henne med ett svar och sedan hörde hon inte av sig mer. Då gjorde det lite ont i mammahjärtat, är hon ledsen, gråter hon…så gick tankarna. Samtidigt vet jag ju att det inte är någon större fara, hon har kompisar och ledare där och till slut somnar man ju av utmattning och i morgon när hon vaknar är det inte mörkt och tyst längre. Då får de äta frukost tillsammans och sedan vara med alla djuren tills det är dags att åka hem. Och då känner hon sig nog lite extra stor av att ha varit på ett sånt läger.
Min lilla bebis börjar bli stor och utmanar sig själv och provar på nya saker mest hela tiden. Och för varje ny utmaning som hon klarar av växer hon ytterligare lite mer.
Category Blandat | Tags: Barn,Föräldraskap | 2 Comments
mars 8, 2010 by mammispammis
Mymlan har satt upp veckans bloggtema ”Första gången” och då kom jag att tänka på första gången då jag på riktigt insåg att jag faktiskt inte är odödlig. Jag fick ju barn ganska sent, 39 år gammal, och innan hon föddes – för 8½ år sedan – hade jag nog inte funderat speciellt mycket över min egen död. Men när hon var cirka 1½ år hände något som gjorde att jag förstod att jag inte kommer att finnas på denna jord i all evighet. Plötsligt en dag uppmärksammade jag att jag hade nedsatt känsel på halva kroppen, vänster sida från tårna upp till brösthöjd var liksom bortdomnad. En underlig känsla, men jag skakade av mig det hela och tänkte att det väl skulle släppa så småningom. Dagarna gick och blev till veckor och det försvann inte, så jag insåg att jag nog måste söka läkare för att få reda på vad det var.
Jag fick tid hos en distriktsläkare och gick dit inget ont anande och tänkte att han nog skulle säga till mig att avvakta och att det inte var några konstigheter. Men där bedrog jag mig, för hastigt och lustigt befann jag mig sittande på pendeltåget till Huddinge sjukhus med en remiss i min hand. Självklart hade de klistrat igen kuvertet, men nyfiken och vetgirig som jag är öppnade jag så klart kuvertet för att läsa remissen. Som frågeställning stod det med stora bokstäver ”MS-debut?”. Kändes inget vidare…
Väl framme på Huddinge sjukhus akutmottagning blev det ett ganska stort pådrag, två olika neurologer undersökte mig med allvarliga miner och gjorde alla tänkbara tester. Sedan fick jag beskedet att de ville lägga in mig för vidare utredning, vilket alls inte var vad jag hade tänkt mig. Med en liten 1½-åring där hemma ville jag så klart hem till henne och efter lite kompromissande fick jag löfte om att åka hem och sova så fort jag hade gjort en magnetkameraröntgen av hjärna och ryggmärg för att sedan komma tillbaka dagen efter.
När den vidriga röntgenundersökningen var avklarad fick jag komma upp till avdelningen och in kom en sjuksköterska som sa ”Du får stanna kvar över natten, för de hittade något på röntgenundersökningen och överläkaren kommer hit i morgon bitti för att tala om för dig vad det var”! Sedan gick sjuksköterskan ut från rummet och lämnade mig ensam med mina tankar, hela natten. Där låg jag och funderade, de hade röntgat min hjärna och min ryggmärg, mycket vitala delar i kroppen. Och plötsligt slog det mig – jag KAN faktiskt vara en av de människor som får ett fruktansvärt besked. Det KAN vara en hjärntumör, det KAN vara dödligt! Och jag ville ju verkligen inte dö, jag hade ju min lilla dotter där hemma och henne ville jag leva tillsammans med många många år till.
Den natten var nog den värsta i mitt liv, så många tankar, sån ångest. Tiden har väl aldrig gått så sakta som då och jag bara väntade och väntade på att det någon gång skulle bli morgon så att den där överläkaren kom och gav mig beskedet, dödsdomen!
När morgonen väl kom, och så även överläkaren, visade det sig att all min oro och all min ångest varit helt i onödan. Det man hade sett var en inflammation på ryggmärgen, ingenting farligt utan något som med allra största sannolikhet skulle försvinna med tiden. Jag kunde andas ut, men den natten var det alltså första gången som jag insåg att jag var odödlig.
Vad jag sedan tycker om den klantiga sköterskans sätt att uttala sig – det är en helt annan historia.
Category Blandat | Tags: Döden,Livet | 6 Comments
mars 8, 2010 by mammispammis
Efter att ha stått och väntat på en buss som kom 10 minuter för sent till hållplatsen var jag inte på det mest strålande humör man kan tänka sig, speciellt därför att jag visste att dottern stod och väntade på mig på busshållplatsen därhemma och vi skulle skynda oss hem för att inte missa ett viktigt telefonsamtal. När jag så kliver på bussen inser jag att Umeås lilla älsklingschaufför är den som kör bussen, även jag har uppskattat honom de fåtalet gånger jag åkt med honom, men idag var jag sannerligen inte på humör för hans lilla egenhet. Han går nämligen under namnet ”Reaggechauffören” och detta pga att han alltid spelar reaggemusik högt och i alla högtalare, så ingen kan undgå att höra musiken.
Då börjar plötsligt lite småsura tankar dyka upp i mitt huvud, här sitter en massa människor som har betalat ganska dyrt för sin resa, borde vi då inte få välja själva om vi vill höra musik (i egna medhavda lurar) och dessutom få välja VILKEN musik vi vill lyssna på? Kanske måste vi ringa ett viktigt telefonsamtal, vilket är stört omöjligt då musiken överröstar allt tänkbart prat från en liten mobiltelefon. Kanske vill man bara, precis som jag just idag, sitta och fundera över livets sorger och bedrövelser, bearbeta de upplevelser och intryck dagen har gett – funkar inte heller till dunket av musiken.
Visst, en lördag kväll på hemvägen från krogen, känns det lite småcharmigt med denna egensinniga busschaufför – men en dag på väg hem från jobbet, lagom stressad, påverkad av tråkiga händelser på arbetsplatsen – avstår jag väldigt gärna.
Category Blandat | Tags: Gnäll | No Comments
