Vad är det för fel på en del föräldrar? Varför har de så svårt att säga nej? Nu klagas det i tidningen över att leksaksaffärer har börjat sälja godis och visst, jag kan väl också tycka att det säljs alldeles för mycket godis i vårt land, men jag behöver ju faktiskt inte köpa det. Kvinnan i artikeln drar sig till och med för att ta barnen med sig till mataffären för att det blir så mycket tjat om godis, men det går faktiskt att säga nej till sina ungar och håller man fast vid det nej:et så borde det inte bli några större problem.
I perioder har dottern varit en riktig tjatmoster och velat ha allt hon sett, men vi har kunnat eleminera mycket av det tjatandet genom att redan innan vi går in på affären säga ”Idag ska vi inte köpa någon leksak eller något godis” och då vet hon det. Jag tycker att så många verkar ha så otroligt svårt för att sätta gränser och klarar de inte av det när barnen är små, hur sjutton ska det då bli när de blir tonåringar undrar jag?
Jag tror att jag skrivit om det förr, men ett skräckexempel för mig är hur det varit på dotterns fritids. Där finns det föräldrar som när de hämtar sina barn får höra ”Neej, jag vill inte gå hem nu” (så gör även dottern ganska ofta), då säger föräldrarna ”Jaha, lilla gumman/gubben, men då går jag hem och kommer tillbaka om en timme och hämtar dig”! Det här blev så klart ett problem för fritidspersonalen så vi alla fick hem brev om att den tid man skrivit upp som hämtningstid är den tid som gäller, man kan inte gå hem för att sedan komma tillbaka och hämta barnet när det passar för honom/henne. För mig är det där så självklart – vi har dottern på fritids därför att vi jobbar, när vår arbetsdag är slut och vi hämtar henne, ja då behöver vi inte fritids tjänster längre och då ska hon hem. Det skulle väl aldrig någonsin falla mig in att låta henne stannar kvar och sedan gå dit efter en stund igen för att se om hon behagar hänga med den gången då. Däremot kan jag sätta mig ner och vänta medan hon gör klart det hon höll på med precis när jag kom, det kan jag gärna bjuda på, men så fort jag kommer innanför fritids dörrar är ansvaret över henne mitt och inte personalens.
Jag tror att man gör barnen en riktig björntjänst om man mesar och inte törs säga ifrån och bestämma.
Hear, hear. Jag tror att så många idag har dåligt samvete för att de jobbar för mycket, så de tar inga konflikter med sina kids. De tror de är snälla om ungen alltid får som den vill. Snacka om att göra det besvärligt för en själv, och på köpet få en odräglig unge.
Mitt värsta: En flicka hade napp när hon var fem år. Tandläkaren sa att föräldrarna skulle ta nappen av henne, annars skulle hon få tandställning. Mamman kunde inte, för flickan blev så ledsen. Nähä? Är det schysstare att ge ungen tandställning? Och om man inte kan ta nappen av dem när de är fem, hur ska man kunna ta folköl av dem när de är 14?
Ja, det är så dags att försöka bestämma över barnen när de blir tonåringar om man aldrig gjort det när de är små.
Ja herregud så rätt du har.. De kommer att bli olidliga vuxna om de får bestämma på det där viset.. Det finns många barn som styr sina föräldrar och jag tror att det stämmer, det som Doris skrev. Att de tror att de är snälla och vill ha en glad unge då de äntligen har tid att umgås.
Jag håller totalt och fullständigt med dig!! Om inte jag som förälder sätter gränser, vem ska då ta det ansvaret?? Jag känner inte att jag ska behöva överlägga med mina barn om allt, vissa saker ”bara är så” utan argumentation. Mitt favorituttryck när vi går och handlar är ”det är jag som har pengarna, det är jag som bestämmer”
Det är ju det som det handlar om egentligen – att bestämma. Men genom att bestämma fostrar man också.
Vad skönt att ni håller med mig, ibland känns det som att vi hör till en minoritet bara för att vi vill ha lite ”ordning och reda” och inte släpper efter på de regler som vi tycker är viktiga.