Här sitter jag mitt i natten och funderar lite smått på hur dottern har det. För första gången är hon på ett övernattningsläger på 4H-gården och kring 23-tiden kom ett mess på mobilen ”Jag kan inte sova”. Jag försökte skriva några uppmuntrande rader tillbaka och föreslog att hon skulle ta fram en bok och läsa sig trött, men fick då svaret ”Det är inte lämpligt och jag är inte så glad. Alla andra sover”. Åter igen försökte jag uppmuntra henne med ett svar och sedan hörde hon inte av sig mer. Då gjorde det lite ont i mammahjärtat, är hon ledsen, gråter hon…så gick tankarna. Samtidigt vet jag ju att det inte är någon större fara, hon har kompisar och ledare där och till slut somnar man ju av utmattning och i morgon när hon vaknar är det inte mörkt och tyst längre. Då får de äta frukost tillsammans och sedan vara med alla djuren tills det är dags att åka hem. Och då känner hon sig nog lite extra stor av att ha varit på ett sånt läger.
Min lilla bebis börjar bli stor och utmanar sig själv och provar på nya saker mest hela tiden. Och för varje ny utmaning som hon klarar av växer hon ytterligare lite mer.
Exakt! Hon har vuxit en meter av att fixa det här. Och när hon vaknar har hon glömt att det var lite läskigt igår. Då är hon bara glad att hon fixade det och har en kul dag framför sig. Men oj vad ont det kommer att göra i mammahjärtat fler gånger. Tänk när hon skaffar en pojk- eller flickvän. Och h*n GÖR SLUT. Man skulle kunna döda för mindre. OBS! Det sista var en överdrift. Det fattar ju du, men kanske inte alla som läser
Ja usch ja, jag inser ju att det här bara är början. Det vet ju ni som har större barn, ni kan småle lite åt oss med mindre barn i er vetskap om vad vi har att vänta…”Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer” är sannerligen så sant som det är sagt.