Jag uppskattar att få tala utan att bli avbruten. Det är inte alltid jag får göra det, i vissa sammanhang, med vissa människor är det sällsynt. Förr i tiden tänkte jag nog aldrig på det, men när jag för ett antal år sedan hamnade i ett sammanhang med en grupp människor där vi ofta satt och samtalade insåg jag att jag fick prata till punkt utan att någon avbröt mig. Då förstod jag att det inte hörde till vanligheten att det var så och började fundera över hur det brukat vara tidigare. I min familj har det nog ofta varit så, och är fortfarande faktiskt, att man gärna avbryter när någon annan pratar. Bland mitt umgänge när jag växte upp likaså. Så det har kanske inte varit något jag reflekterat över förrän jag träffade på människor som visade den respekten att låta andra tala klart. Jag vet inte hur jag själv är, ibland blir jag säkert ivrig och råkar avbryta när någon annan pratar, men jag försöker tänka på att inte göra det och OM jag gör det så brukar jag försöka göra det kort och inte ta över. Den respekten tycker jag nog ändå att man kan visa varandra.
Jag är nog dålig på det, men försöker tänka till. Jag tror det handlar mycket om vilket tempo man själv har. Jag var på ett möte där det skulle kläckas en massa idéer. Det gjorde vi i grupper. Varje grupp skulle redovisa. Då började diskussionerna för varje idé, medan jag tyckte att vi kunde kasta upp alla idéer och sen diskutera. Hon som höll i det tog nog lite illa upp. Sedan fortsatte det så och tiden gick och tiden gick. Jag har ett snabbt tempo och stressar alldeles för mycket, så jag höll på att bli galen. Då avbröt jag igen och sa ”Ursäkta mig, men klockan börjar bli mycket. Kanske vi skulle försöka knyta ihop säcken nu.” Hon tog nog illa upp, hon som höll i det, men det var också de som log tacksamt mot mig.
Men egentligen var det kanske dumt av mig att bryta in, bara för att JAG har bråttom. Och nu, vid närmare eftertanke, inser jag att jag avbryter för att jag är ivrig, otålig och snabb. Jag måste skärpa mig, för det är respektlöst att göra det.
Ibland måste man ju faktiskt avbryta och styra upp, t.ex möten som inte får dra ut på tiden. Jag tänker kanske mer på vanliga samtal, någon har något att berätta och borde få göra det utan att prompt bli avbruten. Sedan finns det ju människor som kan bli så långrandiga så det liknar ingenting och då kryper det i min kropp – jag hör också till den otåliga typen.
Jag gick en kurs när jag var långtidssjukskriven. Den handlade om att lyssna.. Vi fick göra massor av övningar, bl a en där var och en skulle få prata i fem minuter, helt ostört!! Fy fasen, vad jobbigt det var att sitta HELT tyst.. Och tro det eller ej, så var det faktiskt rätt stressande i början att tala de där fem minutrarna oxå, man är ju van att få feedback i form av hummanden och okeyanden.. Men det var också jävligt skönt att få prata ostört och otroligt lärorikt att bara sitta där och hålla käft!! ;o) Det finns många som skulle behöva gå en sådan kurs.. Både de som ”tar över” samtalen och de som ”låter” samtalen föras av någon annan..
Hur skriver du förresten din bloggadress när du kommenterar hos mig? När jag klickar på den så hamnar jag på ”webbsidan kan inte visas”.. Det är synd, för det finns ju andra som hittar nya bloggar att läsa genom att kolla bland de som kommenterat..
Ja, kanske man skulle skicka en och annan på en sådan kurs!
Jag tror att min bloggadress finns där automatiskt sedan första gången jag skrev en kommentar hos dig, ska kolla över det – tack för påpekandet!
Usch, jag är nog en sån som avbryter lite för ofta tyvärr.
Med vissa funkar det ändå att ha djungelns lag som turtagning bra men då gäller det nog att båda parter i samtalet är på samma våglängd.
Andra kan nog tycka att man (jag!) är lite framfusig och tar över samtalet och så vill jag ju inte bli uppfattad! Bot och bättring utlovas härmed.
Nej Stina, jag tycker inte att du är sådan – du är alls inte framfusig!