Posted On: torsdag, mars 25th, 2010 at 10:09
Under min högstadietid var jag sannerligen inget ljus. I och för sig tror jag nog inte att jag var dummare än någon annan, men jag var helt enkelt inte så intresserad. Inte så att jag inte gillade skolan, jag älskade att vara där men det var för den sociala biten och inte för att jag tyckte det var så himla skoj med lektionerna. När jag ser tillbaka till min skoltid inser jag att lärarna nog hade en ganska stor del i varför det inte var roligt med undervisningen, de var ju så dödens tråkiga allihop! Den ena gråare och tristare än den andra. Jag upplever mig som ganska vetgirig, men det fanns i princip ingen lärare som fick mig intresserad av det de lärde ut – det var bara ett evigt mässande.
Matte har aldrig varit min grej, jag insåg liksom aldrig vitsen av att lära mig annat än plus, minus, gånger och delat med – räkna X och Y och annat konstigt förstod jag inte vad jag skulle ha för nytta med. Min pappa bankade sin panna blodig när vi satt där hemma och gick igenom mina läxor och jag försökte intala både mig och honom att jag var för dum för att fatta, bara för att få slippa engagera mig. Jag bytte från särskild till allmän matte – till min pappas stora sorg – och där fick jag ändå hyfsat betyg, men det var nog mest bara för att jag var i princip den enda som inte var jävlig med det stackars nervvraket till lärare vi hade. Han var vår närmsta granne så inte kunde jag med att hänga med på mobben mot honom.
Det fanns nog i princip bara ett ämne som jag faktiskt tyckte var skoj och det var svenska. Inte för att jag gillade grammatik, nej det lade jag inte ner någon möda på att lära mig. Men jag älskade språket, tyckte om att läsa och skriva och mina klasskompisar var nog innerligt trötta på mig ibland när jag gång efter annan bad att vi skulle få skriva uppsatser – det tröttnade jag aldrig på.
Men visst märker jag nu i vuxen ålder att jag kanske hade haft lite nytta av att hänga mer lite mer på lektionerna. Spelar jag TP någon gång känner jag mig som en riktig idiot. Jag har ingen som helst aning om vilka århundraden de olika kungarna levde – kan lika gärna välja 1200-talet som 1800-talet och mina medspelare skrattar på sig. Å andra sidan har jag klarat mig rätt bra genom livet utan att kunna alla årtal, kungar, krig och matematiska uträkningar. Och framför allt – jag har haft himla roligt!
Tags: Barndom
Categories: Blandat
Äsch. Allt går att reparera. Vill du lära dig ekvationer eller kungar, så gör det.
Nu kom jag på att jag tjatar på mina barn: ”Ni ska plugga när det är gratis. Tänk vilken chans. Och det är roligare att få bra betyg och välja, än att bli tvungen att ta det som blir över.”
Ja ja. Jag vet att de kan om de vill, så jag förlitar mig på det.
Om matte: jag tror vi tjejer så tidigt itutats att vi inte kan. Matte är killarnas grej. Därför försökte vi inte ens. På komvux insåg jag att matte är kul. Och att jag kan.
Sanningen att säga så är jag fortfarande inte vidare intresserad av att lära mig varken matematiska formler eller gamla regenter, så jag hoppar nog det. Jag får väl mig en repetition i takt med att jag sitter med E och gör läxorna, det får räcka så.
Åh så skönt att det finns fler än jag som kan ta fel på sisådär 100 år!!! ;o)
Jag fick en 3:a i allmän matte och det var definitivt för att läraren var snäll!!
) Men jag älskade svenska(inte grammatik alltså!), engelska och idrott!
Härhemma tar jag hand om alla ämnen utom teknik och matte; det får maken sköta om! ;o)
Det är kul med loppis.. jag gillar att sitta där och titta på folk och förhoppningsvis kränga en och annan sak. Men just nu är jag så fruktansvärt kaputt i kroppen att jag bävar för morgondagen. Men.. det ska nog gå bra..
)
Vi kanske skulle mötas i en omgång TP då!