Första gången…

Mymlan har satt upp veckans bloggtema ”Första gången” och då kom jag att tänka på första gången då jag på riktigt insåg att jag faktiskt inte är odödlig. Jag fick ju barn ganska sent, 39 år gammal, och innan hon föddes – för 8½ år sedan – hade jag nog inte funderat speciellt mycket över min egen död. Men när hon var cirka 1½ år hände något som gjorde att jag förstod att jag inte kommer att finnas på denna jord i all evighet. Plötsligt en dag uppmärksammade jag att jag hade nedsatt känsel på halva kroppen, vänster sida från tårna upp till brösthöjd var liksom bortdomnad. En underlig känsla, men jag skakade av mig det hela och tänkte att det väl skulle släppa så småningom. Dagarna gick och blev till veckor och det försvann inte, så jag insåg att jag nog måste söka läkare för att få reda på vad det var.

Jag fick tid hos en distriktsläkare och gick dit inget ont anande och tänkte att han nog skulle säga till mig att avvakta och att det inte var några konstigheter. Men där bedrog jag mig, för hastigt och lustigt befann jag mig sittande på pendeltåget till Huddinge sjukhus med en remiss i min hand. Självklart hade de klistrat igen kuvertet, men nyfiken och vetgirig som jag är öppnade jag så klart kuvertet för att läsa remissen. Som frågeställning stod det med stora bokstäver ”MS-debut?”. Kändes inget vidare…

Väl framme på Huddinge sjukhus akutmottagning blev det ett ganska stort pådrag, två olika neurologer undersökte mig med allvarliga miner och gjorde alla tänkbara tester. Sedan fick jag beskedet att de ville lägga in mig för vidare utredning, vilket alls inte var vad jag hade tänkt mig. Med en liten 1½-åring där hemma ville jag så klart hem till henne och efter lite kompromissande fick jag löfte om att åka hem och sova så fort jag hade gjort en magnetkameraröntgen av hjärna och ryggmärg för att sedan komma tillbaka dagen efter.

När den vidriga röntgenundersökningen var avklarad fick jag komma upp till avdelningen och in kom en sjuksköterska som sa ”Du får stanna kvar över natten, för de hittade något på röntgenundersökningen och överläkaren kommer hit i morgon bitti för att tala om för dig vad det var”! Sedan gick sjuksköterskan ut från rummet och lämnade mig ensam med mina tankar, hela natten. Där låg jag och funderade, de hade röntgat min hjärna och min ryggmärg, mycket vitala delar i kroppen. Och plötsligt slog det mig – jag KAN faktiskt vara en av de människor som får ett fruktansvärt besked. Det KAN vara en hjärntumör, det KAN vara dödligt! Och jag ville ju verkligen inte dö, jag hade ju min lilla dotter där hemma och henne ville jag leva tillsammans med många många år till.

Den natten var nog den värsta i mitt liv, så många tankar, sån ångest. Tiden har väl aldrig gått så sakta som då och jag bara väntade och väntade på att det någon gång skulle bli morgon så att den där överläkaren kom och gav mig beskedet, dödsdomen!

När morgonen väl kom, och så även överläkaren, visade det sig att all min oro och all min ångest varit helt i onödan. Det man hade sett var en inflammation på ryggmärgen, ingenting farligt utan något som med allra största sannolikhet skulle försvinna med tiden. Jag kunde andas ut, men den natten var det alltså första gången som jag insåg att jag var odödlig.

Vad jag sedan tycker om den klantiga sköterskans sätt att uttala sig – det är en helt annan historia.