Ständigt hör man folk oja sig över att de sovit bort halva dagen för att de inte klivit upp i ottan och så fort solen tittar fram så MÅSTE de gå ut. ”Man kan ju inte sitta inne i det fina vädret”, men tänk för att det kan man! Vill man det så kan man det. Det där är vi väl alla uppväxta med, att man inte får sova bort halva dagen och att man måste ut i det fina vädret och jag hör mig själv säga så till dottern också (alltså det där med att gå ut, för den här unga fröken sover minsann inte bort några halva dagar, tyvärr).
Men visst kan man väl strunta i att gå ut även om det råkar vara fint väder ute? Och inte sjutton kan jag tycka att det är ”finare” att vara morgonpigg än kvällspigg!
Jag är lite less på det här ständiga dåliga samvetet som poppar upp i alla möjliga sammanhang. Varför inte göra som det känns bäst just för mig själv och strunta i alla måsten och krav?
Jag är också lite allergisk mot ordet ”unna”. För mig känns det typiskt kvinnligt, att man ska skylla på något bara för att man gjorde något som kanske inte ”borde” ha gjorts. Hur ofta hör man inte kvinnor säga ”Jag tyckte att jag kunde unna mig en kaka till kaffet”. Herre Gud, var det någon som missunnade henne den, eller? Jag har aldrig någonsin hört en man säga på det viset, vill de ha den där kakan så tar de den – that’s it.
Det där med unna var intressant. Jag ska kolla om män säger det. Återkommer med rapport
Ja, håll öronen öppna.