Blind eller döv – det är frågan!

Ibland kan man höra folk diskutera vilket handikapp som skulle vara värst att ha och vilket man helst skulle vilja ha om man var tvungen att ha något och fick välja – vilket jag väl aldrig någonsin har hört talas om att någon fått, men… Jag har själv befunnit mig i sådana diskussioner och då har frågan kommit upp huruvida jag skulle välja att vara döv eller blind och jag, liksom många andra sa då att dövheten skulle vara att föredra framför blindheten. Det här var innan jag utbildade mig till tolk och började jobba med döva människor, för då fick jag insikt i hur deras liv tedde sig och kände att jag nog faktiskt mellan två onda ting skulle välja blindheten. Visst, att leva i ett totalt mörker och väldigt ofta vara beroende av andra människor för att klara mig skulle kännas mycket olustigt och obehagligt. Men med dövheten följer något som jag tror skulle vara än värre, ensamheten. När jag pratar om döva i det här sammanhanget menar jag de som bland de initierade kallas vuxendöva – personer i vuxen ålder som av en eller annan anledning förlorat sin hörsel. För pratar vi barndomsdöva – personer som är födda döva, så kommer allt i en annan dager, de växer upp som döva, får teckenspråket som sitt första språk, går i skola med andra döva och skaffar sig ett socialt liv tillsammans med dem. Men de vuxendöva lever under helt andra förutsättningar.

Ponera att jag skulle vakna stendöv i morgon bitti (och då inte ha den utbildning och kunskap om dövhet som jag har). Det är ju inte så att jag då per automatik lärt mig teckenspråket i och med min dövhet och det har inte min omgivning gjort heller. Nej, jag har hastigt och (o)lustigt tappat all min förmåga att kommunicera, visst jag har talet kvar och kan prata, men vad andra sedan säger till mig har jag ingen aning om. De som är födda döva tränar ofta upp en förmåga att avläsa på läpparna när folk pratar med dem, men den förmågan har ju inte jag idag och inte heller i morgon bitti. Det första som skulle hända mig var att jag inte skulle kunna höra vad min familj säger till mig, skulle det vara något jätteviktigt de vill ha sagt så skulle de väl förmodligen skriva ner det på en lapp så att jag kunde läsa, men de där små samtalen som man hela tiden har skulle helt dö ut. Mina vänner och bekanta skulle sakta, men säkert försvinna ut i periferin, för hur roligt är det att umgås med en människa som inget hör? Det blir bara jobbigt och konstigt och konstlat så de skulle börja undvika mig och sluta höra av sig. Mitt jobb skulle jag inte kunna behålla, för där krävs min hörsel i allra högsta grad, så jag skulle förmodligen bli sjukskriven till att börja med och sedan skulle diverse arbetsmarknadsinsatser sättas in och jag skulle få ”arbetsträna” i något arkiv eller något annat ensamjobb där det inte krävs att jag hör. På rasterna skulle jag sitta lite ensam på kanten, eller kanske hoppa över att gå till fikarummet eftersom det ändå bara blir jobbigt att sitta och känna sig utanför. När släkt och familj skulle träffas, för de skulle ju inte bara kunna försvinna ifrån mig i alla fall, skulle jag sitta där vid matbordet och i soffan och se alla andras munnar röra sig, ibland ser jag att alla skrattar till och då skrattar jag lite grann också, bara för att inte verka helt dum. Då och då skulle någon luta sig fram mot mig och halvskrika och röra övertydligt på munnen och säga ”Vi pratar om en på jobbet som berättade en så rolig historia”.

Dövhet är ett i allra högsta grad socialt handikapp och det utanförskap som det kan innebära skulle förmodligen totalt ta knäcken på mig. Sedan finns det ju ett annat handikapp som benämns dövblind och det skulle vara så fruktansvärt så det vill jag inte ens tänka på!