Barn är roliga. Igår, dag 2 med våra nya familjemedlemmar katterna, ringde telefonen konstant – massvis av kompisar till dottern ville komma hit och se dem. Dottern lät två av kompisarna komma hit, men hon var inte riktigt på humör och ledsnade ganska snart på att ha dem här. Upprinnelsen till detta var nog egentligen att de inte på något vis kunde enas om vad de skulle göra, förslagen haglade men alltid var det någon som sa nej till det som föreslogs. Till slut tröttnade dottern och sa ”Då tycker jag det är lika bra att vi är var och en för sig och ni går hem”, de andra två ville inte gå hem och så fortsatte de prata en stund och åter igen kom dottern med förslaget att de skulle gå hem, men ingen nappade. Minst tio gånger frågade hon dem sedan vilken tid det var de skulle hem och klockan gick antagligen hur sakta som helst för stackars dottern som inte ville ha dem kvar här. Till slut hörde jag henne säga ”Alla som tycker att ni ska gå hem räcker upp en hand”, jag tittade in i rummet och såg endast en hand uppsträckt – dotterns! Det var bara för henne att gilla läget och stå ut ett par timmar till.
Idag berättade en kollega till mig att hennes son hade kalas igår, när godispåsarna var utdelade var det en av killarna som ville gå hem och det måste han ju få. Men han nöjde sig inte riktigt med det, utan övertalade en annan av gästerna att följa med honom hem!
Om man applicerar dessa händelser på vuxna människor skulle det te sig helt otänkbart. Tänk om jag hade gäster hemma och började med handuppräckning för att rösta om de skulle gå hem eller ej. Och tänk om jag hade kalas och en gäst plötsligt vill gå hem och dessutom stjäl med sig någon gäst från MIN fest!
Undrar vid vilken ålder finkänsligheten kommer in i våra liv och när vi börjar lära oss att härda ut för att inte såra andra?
Ha ha. Den kommer vid ca 12, gissar jag. Plus minus nåt år.